Intervjun som avslöjade allt

65.

Omar:

"Det vet du Omar!"

Säger hans något hesa röst. En flod av minnen kastar sig över mig. Morgnar då jag vaknat upp av hans hesa morgon röst som viskar sötheter i mitt öra. Som fått mig att le i sömnen. Hans hesa morgonröst som säger godmorgon och att han älskar mig. Rösten som fått mig så lycklig.

Jag rycks tillbaka till den bittra verkligheten av en hand som ligger på min axel. Allt min hjärna kan registrera är att minnena är lögner, det sa han ju själv. Han älskar mig inte och det vet jag nu.

Ogge står nu nära mig och det är hans skakiga hand på min axel. Jag knycker förargat till med axeln och tar ett steg bakåt.

"Snälla Omar! Förlåt mig! Jag äls."

"Säg det inte!"

Avbryter jag sårat. Hur kan han stå här och säga att han älskar mig när allt han gör är att ljuga? Hur kan han använda de där bedjande ögonen för att lura mig igen?

"Men jag älskar dig Omar!"

Hans röst är förtvivlad och han försöker desperat att krama mig men jag drar mig snabbt ur i panik. Min kropp flippar snart ur på nytt över hans ord och rörelser.

Ogge:

"Nej det gör du inte! Så sluta ljug!"

Han tittar sårat men bestämt in i mina ögon. Jag förstår inte hur han ens kan tvivla? Visst jag gjorde fel, så fruktansvärt fel men jag älskar honom mer än något annat för Guds skull! När ska han förstå det? Tydligen inte nu för han tittar bort och säger bestämt.

"Gå!"

Jag studerar panikartat hans hårda ansiktsdrag. Han vill verkligen att jag ska gå och lämna honom för alltid. Det vill dock inte jag trots den enorma smärta hans ord framkallar. Jag vägrar gå nu, jag älskar ju honom.

"Nej!"

Säger jag istället minst lika bestämt och känsloladdat som honom. Hans blick lyfts till min och jag ser smärtan den känner när hans läppar meddelar domen.

"Ogge! Jag vill att du går!"

"Varför? Jag vill inte gå!"

Insisterar jag förtvivlat och tittar mellan hans båda vackra glansiga ögon. De ser så ledsamma ut, så sårade. Men hans ord känns ännu mer än smärtan hans ögon framkallar för mig.

"Du bara ljuger och gör mig ledsen Ogge! Gå!"

Utropar hans förtvivlade och höga stämma och jag känner ett virvlande hav av känslor som bara vill ut. Jag kan inte längre hålla inne dem. Så de kommer ut i ett enda stort förtvivlat skrik med tårar som en framhävande detalj.

"Jag ljuger inte!"

Sedan tillägger jag snabbt innan han hinner avbryta min förtvivlade röst.

"Och menar du att jag är den ända att skylla detta på?"

Jag vevar runt med armarna emellan oss och han tittar förvirrat på mina armar.

"Du sårade mig!"

Hans blick slår i marken och tårarna glider sakta ner för hans ömmande kinder. Dock får hans ord mig att även visa mina sårade känslor. Så jag höjer min styrka i rösten så att jag nästan förtvivlat skriker.

"Du sårade mig också för fan! Varför kunde du inte acceptera att jag inte vill komma ut?"

Hans blick far upp till mig och hans mun snörar sig argt innan den bombaderar mig.