Intervjun som avslöjade allt

68.

Omar:

Han vill inte ha min förlåtelse. Nu förstår jag hur han kände sig när jag förut vägrade. För jag går sönder inuti och det flammar och isar samtidigt. Smärtan strålar från hjärtat och enda ut i finger topparna. Det känns fruktansvärt!

"Ogge snälla!"

Mitt skrik skär sig och jag känner plötsligt ett par starka armar dra i mig. När jag tittar bak ser jag en väktares uniform.

"Ogge nej! Snälla! Hjälp!"

Skriker jag för full hals och Ogge verkar reagera på det sista. Han ser på mig när jag släpas iväg. Han gör inget utan ser bara på mig. Han tänker inte hjälpa mig. Trots den smärta detta ger så måste jag säga det jag mest av allt vill säga, förutom förlåt då. Så jag mimar det åt honom.

"Jag älskar dig"

Han verkar kunna tyda mina darrande läppar för hans ögon verkar förvirrade och plötsligt reser han sig.

Ogge:

Vad håller jag på med? Hans förtvivlade skrik isar i mig och jag står knappt ut.

Jag vet ju hur det känns att vara i hans position. Det är förkrossande och mördande men samtidigt vill jag att han känner det. Jag stod och skrek och bad om förlåtelse men inte fick jag det. Så varför ska han?

När vakten börjar släpa honom och han skriker efter mig börjar jag tänka efter. Jag tänker på konsekvenserna av mitt handlande. Om jag tänker bortom den här stunden. Hur kommer jag känna då? Knappast belåtenhet! Hur ska vi klara oss utan varandra? Hur ska det gå med bandet? Hur ska vi kunna samarbeta utan att må dåligt?

Min blick kan inte lämna Omars förfärade som skriker efter mig. Hans läppar formar tre ord. Tre ord som får fart på mig.

"Jag älskar dig"

Så skjuter jag upp ur min stol och springer mot dörren. Jag älskar honom också, det var kanske otur att jag skulle falla för just honom. Men så är det och det kan jag inte ändra på. Mitt hjärta är hans.

Vid dörren av tåget står en vakt och säger att vi nu ska åka.

"Nej jag måste ut!"

Säger jag förfärat och ser bedjande på henne.

"Varför?"

Jag tittar besvärat ner i marken och hon tappar tålamodet.

"Då får jag ta och be dig återgå till din plats!"

"jag måste ut! För att min pojkvän inte är med, han är precis utanför!"

Erkänner jag tillslut och tittar ännu mer bedjande på henne. Hon ser lite chockad ut men samlar sig fort.

"Det är han som skriker så eller hur?"

Hon ger mig ett snett leende och jag nickar stelt.

"Håll hårt i honom då! Han ger sig inte i första taget"

Hon nickar ut genom det lilla fönstret och jag ser Omar som febrilt kämpar mot vakten. Han är ju inte klok.

"Tack så hemskt mycket"

Ropar jag efter kvinnan när hon släppt ut mig.

"Släpp honom!"

Skriker jag sedan mot vakten som släpar på Omar som stretar emot allt vad han har.

"Ogge!"

Skriker han tillbaka och börjar gråta ännu mer. Vakten tittar konstigt på Omar som nu blivit helt gelé.

"Förlåt mig!"

Mässar han om och om igen och sträcker sig efter mig. Som det lilla barn han är.

"Håll avstånd!"

Beordrar vakten men jag fortsätter att närma mig. På riktigt skakiga ben och med lugnande handrörelser.

"jag sa håll!"

"Det är min pojkvän!"

Avbryter jag tyst och vakten får en mer förstående blick.

Nu står jag framför Omar som låter sina händer och huvud hänga i vad jag gissar är skam.

"Vad håller du på med Omar?"

"Värst vad det är allas favorit mening idag då!"

Mumlar han mot marken och hans huvud hänger ännu lägre än innan. Jag lägger mjukt min hand under hans haka och lyfter den försiktigt. Hans ögon ser skamset på mig. De är blanka, röda och de virvlar av tusentals känslor.

"Hej"

Säger jag med ett knappt leende. Hans ögon tänder till av en uns lycka. Jag har dock inte bestämt mig än hur fort jag ska förlåta honom. Om jag kan lita på honom än.

"Hej"

Svarar hans spruckna läppar med en darrig ton. Dock är det leendet som smyger sig på honom som vinner över mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dessa läppar att le. Att forma sitt härliga göteborska skratt som jag älskar mer än vad som är hälsosamt.

På tal om hälsosmt så är inte våra sista dygn hälsosamma någon stans. Vi är för förkrossade för att kunna må bra utan varandra. Så därför förlåter jag honom i denna stund. När han tappert ler mot mig trots den skam han uppenbart känner. När hans ögon ber om så mycket från mina. Förlåtelse, vänskap, kärlek, åtrå och förtroende. Det kommer inte bli lätt att bli som förr men det kommer gå att bli bättre efter det här.

Vi är lite som Tyskland efter första världskriget. Vi har försökt hitta någon eller något att skylla på. Det enda vi lyckats åstakomma med det är att nästintill skapa ett nytt världskrig. Vår världs andra och antagligen sista krig. För vad är vi utan varandra? Utan att kunna ge och ta. Att ge kärlek för att sedan få den tillbaka. Det hade varit ett helvete, och så nära var vi detta helvete.

Tänk att en sådan enkel gest som kramen jag nu ger honom kan vara så svår att utdela. Tänk att ett enda enkelt litet ord, som förlåt. Kan vara så svårt att säga. Ordet han nu mässar i mitt öra.

Tänk att när man övervunnit rädslan för dessa kan säga de mest betydelsefulla orden i världen. Jag älskar dig. Som vi nu gråter ur oss.

Tänk att de tre sakerna. Ett förlåt, en förlåtande kram och orden jag älskar dig. Kan stoppa ett helt världskrig.

-------------

Phu Ogmar!

Xx, M.