Intervjun som avslöjade allt

44.

Oscar:

Vad hände precis? Felix Sandman kysste mig? Han kysste mig, Oscar Enestad på munnen!

Visst jag fördjupade väl den rätt så självständigt men han backade inte undan. Mitt generade ansikte är rött och varmt. Däremot kan jag lova att ingen annan någonsin har lett större än mig. Mitt ansikte går nästan sönder så glad är jag. Glädje hoppet som skriker för att få komma ut trycker jag ner med svårighet.

Dock behöver jag inte kämpa länge då Felix nervöst knackar på dörren. Han tar ett djupt skakigt andetag och även mina nerver vaknar igen.

Jag är inte ens säker om det är jag eller han som klämmer ihop våra händer så de nästan vitnar. Dörren öppnas och fram skymtar Felixs pappa. Mitt andetag fastnar halvvägs och Felix kropp spänns bredvid mig.

Felixs pappas leende lyser upp hela världen när han ser sin son.

"Felix hur är det gubben!"

Han omfamnar sin son i en varm kram och Felix släpper min hand för att hålla om sin pappa.

"Hej Pappa! Det är bra! Hur mår ni?"

"Bra bara bra!"

Jag ler åt deras återförening, de träffas inte lika mycket längre som innan bandet startade. Det är likadant med mig och mina föräldrar. Det är faktiskt lite sorgligt. Mina djupa tankar ändras till total hjärtklappning när hans pappa talar ämnat för mig.

"Och vem är denna unge herre du har med dig?"

Han tittar roat på mig och sträcker fram sin hand. Jag tar den med en skakig hand och klämmer fram ett leende.

"Jag är Felix pappa!"

Felix suckar högljutt bredvid mig.

"Men pappa!"

"Eh Oscar! Eh hans pojkvän?"

Säger jag osäkert och skakar hans hand. Han bara skrattar när Felix irriterat drar min arm från handslaget.

"Kom Oscar!"

Han drar med mig in och förbi hans pappa. Jag ler åt honom i farten och har snart fått av mig ytterkläderna.

Felixs pappa går in mot köket och vi blir ensamma i hallen. Mitt hjärta går upp i högvarv igen och Felix verkar märka det.

"Oscar det går bra! Han skojade ju! Dåligt skämt jag vet"

Han rullar på ögonen åt sin pappa och jag skrattar lite åt honom.

"Jag är nervös"

Orden bara slinker ur mig och jag fångar hans vackra ögon med mina. De ler åt mig på sitt alldeles egna lilla vis. Det gör mig något lugnare konstigt nog. Samtidigt ger det mig nästan hjärtstopp. Det finns ingen som helst logik i det och det är jag lidande medveten om.

"Jag också! Men vi klarar det tillsammans okej?"

Hans läppar formas i ett övertygande leende och hans hand omsluter min.

"Okej!"

Med det går vi hand i hand mot köket där jag misstänker att Felix mamma väntar.

Snälla låt det här gå bra!

Felix:

Jag och Oscar går runt hörnet in i köket. Där ser jag min mammas ryggtavla och börjar le som en fåne. Jag har saknat henne något grymt.

När hon vänder sig om blir jag jätte nervös ännu en gång. Jag vet hur sårad hon blev när hon inte fick träffa Oscar officiellt innan dejting bilderna läckte. Därför måste detta göras rätt.

Hon tittar nyfiket på mig och jag vet vad hon förväntar sig. En riktig presentation och det är vad hon ska få.

"Hej mamma! Detta är Oscar. Min pojkvän!"

Jag drar nervöst fram våra sammanlänkade händer och hon ler medan tårarna rinner.

"Åh Oscar det är så trevligt att äntligen få träffa dig"

Hon rusar fram och skakar hans hand med ett vänligt leende. Att mamma har träffat Oscar förut verkar hon ha glömt bort totalt.

"Mamma du har träffat Oscar förut"

Säger jag lite halvt pinsamt och hon bara ger mig sin mamma blick. Den säger ett ord, ett ord med så mycket mening. Felix! Hennes röst fulländar det genom att vara riktigt anklagande.

"Inte som din pojkvän Felix!"

Oscar ger mig en 'vad var det jag sa' blick och jag rullar på ögonen åt dem båda.

----------

Xx, M.