Ett dygn i paradiset

kapitel 14

10:57

”Okej...” mumlar jag drygt och har lust att ställa mig framför en betongvägg och slå huvudet i den. Okej? Kunde du inte komma på något annat att svara eller? Tydligen inte.

”Är det allt?” flinar Oscar och jag skrattar lågt. Försiktigt flyttade Oscar sin en hand från min axel och ner till min midja. Direkt känner jag hur det går en stöt genom hela min kropp. Runt upp till huvudet, ut i armarna och fingrarna, över magen, ner i benen och hela vägen ut i tårna innan det återvände och gick tillbaka till midjan. Jag rös till av hans plötsliga beröring och kom på mig själv med att le ett nöjt leende för mig själv. Hans kala hand letar sig sakta in under min tröja där han med en lätt hand lämnar den. Hans tumme glider sakta fram och tillbaka över min nakna hud och jag är inte helt säker på om jag borde låta den vara där eller om jag borde rygga tillbaka och putta bort den. Båda två kändes i denna sekund oerhört fel. Men istället för att göra någonting lägger jag all min fokus på att hålla min andning stadig och på att inte börja skaka. ”Din tur.” viskar han tyst i mitt öra.

”Min fråga blir... Bästa du vet med livet?”

”Musik.” svarar Oscar snabbt och tvärt samtidigt som han sakta stannar in vår dans och vi står bara helt stilla i den vita sanden och varsamt håller om varandra. ”Att bara kunna stanna upp, släppa allt och låta sig själv sväva iväg. Försvinna in i musiken och dess värld och bara glömma och skita i allt som händer runt om en. Den känslan... Är helt obeskrivlig.” Oscar slänger en drömmande blick ut över havet och plötsligt slår det mig; vad håller jag på med? Jag står här på vit strand på en liten ö mitt ute i Stockholm skärgård, håller om en fortfarande till största delen okänd kille och svarar på frågor om mig själv. Jag borde inte ens vara här. Jag borde stå i kiosken och servera glass åt små skrikande ungar.

”Jag... Öhm... Måste gå.” mumlar jag och låter mina armar falla platt längs sidorna av min kropp. Oscar höjer lätt på ögonbrynen åt mig och jag väjer snabbt undan med blicken. Om jag kollade in i dom ögonen nu visste jag att det aldrig skulle funka. Jag skulle aldrig kunna lämna honom själv här. Med blicken fäst i backen tvingade jag mig själv att vända på mig och med snabba steg ta mig bort till våra skor igen utan att lyfta på blicken igen.

”Hjärtat...?” ropar Oscar förgäves bakom mig. ”Lova? Lova?!” skriker han högre och även hur mycket jag än anstränger mig för att inte vända mig om gör jag det. Det är som att det sitter en liten tant i någon liten hydda någonstans i världen med en voodoodocka av mig och bestämmer vad jag ska göra. För hur mycket jag än anstränger mig för att göra eller inte göra vissa saker, gör jag det ändå. ”Vart är ditt liv om inte du får bestämma över det?” frågar han och spänner sin blick i mig. Jag fastnade. Jag fastnade i hans perfekta ögon och än en gång har jag lust att ställa mig framför en betongvägg och slå huvudet i den. Fast denna gång riktigt hårt. ”Det är du som bestämmer hjärtat, ingen kan tvinga dig att göra val. Ingen bestämmer att du måste gå tillbaka till den där gamla skit kiosken lika lite som jag inte kan bestämma att du ska stanna här med mig. Men jag ber dig. Stanna.” Jag skakar sakta på huvudet innan jag än en gång vänder mig om och börjar gå där ifrån. Fast denna gång inte med lika snabba steg. För långt där inne någonstans önskar jag att Oscar ska skrika mitt namn igen, springa efter mig, lägga en av sina stora händer på min ena axel och vända runt mig, be mig att stanna och säga att han aldrig vill lämna mig igen. Men det händer inte. Istället hör jag bakom mig hur Oscar ger ifrån sig en djup suck bakom mig.

Jag fäster starkt blicken framför mig innan jag tvingar mina ben att börja promenera bort från Oscar och leda mig tillbaka till kiosken. Om det mitt plötsliga beslut om att lämna Oscar egentligen var bra eller dåligt vet jag inte riktigt än. Men det åter stod att se då jag nog snart skulle få ta reda på det svaret själv.

Uschhh orkar ej med mig själv. O skäms sååååååååå jävla mycket över att säga de här men jag tar en paus. En paus från wattpad. Hade önskat att jag kunde t en paus från livet men nej.

Detta funkar lixom bah inte. Går 15 dagar mellan uppdateringarna och när jag väl skriver blir de korta kapitel som jag inte ens är nöjd med. För om jag ska va ärlig har jag nästan inte blivit nöjd med något kapitel i hela den här novellen än så länge. Usch jag äcklar mig själv.

Men hejdå för så länge. Får se om jag kommer tillbaka. De kanske blir en paus på en dag, en vecka, en månad, eller ett halv år... venne riktigt. De ända jag vet är att jag behöver den.