Ett dygn i paradiset

kapitel 6

9:31

”Hej!” ler jag glatt mot farbrorn bakom disken som står och kollar sig runt om som att han funderar på vart han har hamnat. Jag ställer mig framför honom och väntar på att han ska göra sin beställning som inte verkar komma.

”Öhm...” mumlar jag till slut i ett försök att förstå att jag väntar på hans beställning.

”Ja.” mumlar han helt borta och jag kan höra Oscars kvävda skratt bakom mig och jag vänder mig om och blänger lite halvt på honom. Men som vanligt verkar han inte direkt berörd med att bli påkommen och fortsätter med sitt fåniga skratt vilket relaterar till att mina mungipor direkt börjar rycka lite. ”Kanske...” mumlar farbrorn som inte ens verkar ha märkt Oscar i bakgrunden. Jag skakar lätt på huvudet för vad jag egentligen höll på med. Jag stod i en kiosk bort åt helvete med en kille jag knappt kände bakom mig som stod och höll på att dö av skratt åt en gubbe som står och inte kan bestämma vad han vill ha och verkar mest borta. ”Nej... Jag tar den här.” viskar gubben för sig själv och lägger fram en chokladkaka åt mig och jag skannar snabbt streckkoden. I ögon vrån ser jag hur Oscar häver sig upp med hans muskulösa armar på barbänken bredvid mig fortfarande med samma flin på läpparna med nu är det inte ett sånt där flörtigt flin. Utan ett flin för att han försöker hålla inne sitt skratt och jag suckar tyst för mig själv när jag ger tillbaka chokladen till farbrorn som med ett leende lämnar kiosken.

Direkt när dörren glider igen bakom gubben brister Oscar ut i ett riktigt gapskratt bredvid mig men jag blänger bara på honom när jag sakta lutar mig bakåt mot väggen och lägger armarna i kors över bröstet.

”Vad?” skrattar han fram när hans skrattattack har lagt sig lite. Utan att svara låter jag min blick vila i hans ögon samtidigt som jag anar hur hans flörtiga flin som jag hatar sprider sig sakta över hans läppar. ”Alltså jag vet att jag är snygg men du behöver inte stirra.” flinar han ännu större och direkt viker jag bort med blicken. ”Ska du säga något eller? Jag har liksom inte hela dagen på mig.”

”Inte så länge du är här.” svarar jag kort och vänder tillbaka min blick mot honom och direkt dör hans flin ut och för första gången sedan jag träffa Oscar i morse får jag lust att flina. Men jag gör det inte.

”Varför är du så sur och stel hela tiden?” frågar han bara och ignorerar min kommentar så mycket som det bara går. Han dinglar sakta sina ben över marken och direkt fastnar min blick på hans guldiga och svarta sneakers. Om jag hade haft på mig dom där skorna hade jag mer sätt ut som en töntig wanna be som försöker vara cool men misslyckades väldigt grovt men på något konstigt sätt lyckades han se ut som allt annat än det med hans blås shorts och lite oversized linne. På honom såg det till och med snyggt ut från skillnad till vad det hade gjort på vilken annan normal människa som helst.

”Varför är du så flörtig och irriterande hela tiden?” jag höjer lätt på ögonbrynen och han fnyser till på andra sidan av den lilla kiosken.

”Man kan inte svara på en fråga med en annan.” mumlar han bara tyst och egentligen tror jag inte det var riktigt meningen att jag skulle hört vad sa men det gjorde jag. Det blir tyst. Men inte en sån där behaglig tystnad utan mer en tryckande och lite pinsam tystnad som bara gjorde att man ville försvinna från jordens yta just den sekunden och aldrig se personen man snackar med i ögonen igen. Men tyvärr ska jag vara tvungen att kolla upp från den gula plastmattan som täcker hela golvet och möta dom där perfekta ögonen ännu en gång.