Ett dygn i paradiset

kapitel 16

Kapitel 16

11:25

”Öhm... Att jag skulle bara... Öhm...” mumlar jag nervöst i ett förgäves försök att komma på en bra ursäkt. Varför var hon tvungen att komma just nu. Hon kommer ju aldrig till kiosken annars. Varför just nu?

”Du skulle...?” flinar hon i ett brett leende som bara strålade ut lycka. Inte lycka i som att hon är glad, utan lycka som i att hon har vunnit. Över mig. Har fått mig att blir tyst, bara står där och mumla utan att komma fram till något som en riktigt jubelidiot.

”Jag öhm...” jag ger ifrån mig en suck. Vad skulle jag egentligen?

Hennes flin blir om möjligt ännu större. Jag höjer blicken lite och tvingar mig själv att vara stark. Inte bry mig om hennes nedlåtande blick som för tillfället vilade på mitt ansikte. Vår ivriga stirrkamp som för tillfället höll på avbröts tvärt av en dörr som öppnas och stängs hårt bakom oss. Som av en reflex snurrar jag runt för att kolla vem det var som fick för sig att gå in genom den dörren och i stort sätt rädda mig ur den pinsamma och allmänt hemska situationen jag hamnat i. Jag möts av ett fluff som om möjligt är ännu fluffigare än det var när jag lämnade honom själv på stranden.

”Helvetes jävla skit stenar...” mumlar han lågt och när han pratar guppar dom delarna av fluffet som hänger ner i hans panna. Försiktigt ställer hans sig på sin ena fot och petar bort små stenar som fastnat under hans fötter under hans vandring hit. För precis som mig hade han tagit sina skor i handen och gått hit barfota och jag kan bara säga att jag förstår honom. Små stenar i foten är inte direkt mysigt. ”Aldrig, aldrig igen.” fortsätter han mumla låkt fortfarande utan att ha vänt upp sitt huvud för att möta min blick som fastnat på honom. Vilket jag faktiskt är ganska glad över då jag förtillfället bara står och ler som en tönt.

”Oscar...” viskar jag tyst för mig själv och precis som att han hade hört vad jag sa reser han sig snabbt upp ur hans hukade position som han hade varit i den senaste minuten och petat bort stenar från hans fötter. Han kollar sig förvirrat om kring och söker över rummet med blicken. Lite som en förvirrad kyckling. Hans blick stannar upp så fort han får syn på mig och han spricker upp i ett litet leende. Men så fort han möter tanten bakom migs blick dör hans leende ut lite och lika så gör mitt. Med både min och tantens blick smyger han försiktigt bort mot oss och ställer sig bredvid mig. Lite för nära för att de ska vara bekvämt så jag tar försiktigt - så att han inte ska märka något ett steg bort som lämnar några centimeters mellanrum mellan oss båda.

”Är det...?” börjar Oscar men stannar upp mitt i meningen då tanten strängt spänner blicken i honom.

”Eda, ja.” fyller jag i med en låg viskning. Han nickar lätt och suger in läpparna i munnen.

”Fru Sur Tant?” mumlar han innan han tyst också går in och blir en del av min och Edas stirrkamp. Dock bryter jag snabbt tystnaden då jag inte riktigt kan hålla mig för skratt när dom tre orden lämnar Oscars ljus röda läppar. Han ger mig en undrande blick men säger ingenting högt.

”På tre.” mumlar Oscar plötsligt lågt och inte många sekunder senare känner jag en fram hand som sakta söker sig fram till min och slingrar sig in mellan mina fingrar och kramar åt. Jag känner hur en bekväm och varm känsla sakta sprider sig upp från min hand och genom hela min kropp och jag ryser till. ”Ett...” jag ger honom en förskräckt blick. Vadå på tre? Vad menar han? Ska vi springa? Fattar han inte hur mycket trubbel jag redan är i eller? Det är ju inte direkt så att jag kan stanna tiden och fråga eller lite diskret viska till honom. Så helt spänd i hela kroppen står jag som fast klistrad i golvet och stirrar stint framför mig. ”Två...” försätter han och greppet om min hand hårdnar lite men fortfarande reagerar jag inte. Jag borde göra mig bered, att springa för vad jag tidigare har sätt har Oscar ganska mycket bättre kondition än mig och även längre ben som gör att han springer snabbare. ”Beredd?” viskar han snabbt men tiden att svara får jag aldrig på mig innan jag hörd dom sista bokstäverna som bildar siffran tre mumlande i mitt öra och ett ryck i min vänster och han springer. Rycket får mig att vakna upp ur min tillfälliga kvala och utan att jag riktigt har hunnit tänka mig för börjar jag så snabbt mina små korta ben kan bära mig springa ut ur kiosken med Oscar.

Men även fast min kropp inte riktigt är med på vad som händer runt om mig är mina tankar det och tusen tals frågor – dom flesta utan svar snurrar för tillfället runt i hela mitt huvud. Vad är det med denna Oscar? Och vad är det med mig som blir helt konstig så fort han är i närheten? Han får mig att göra saker som jag aldrig annars ens skulle komma på tanken att göra och nu gör jag dom utan att ens blinka. Fast vad det än är tror jag att jag gillar det. Eller?

Halli hallå!!!!!

så börjar få lite fart på denna novell nu o de känns nice för nu kommer alla super duper roliga ideer som jag har bah gått o väntat på att få skriva om!!! IHIIII!!! tagg tagg tagg tagg!!!

o btw kom o tänka på en as rolig grej som en killa i min parallell klass brukar säga t mig när man frågar: ”Är du taggad?”

GAHAHAHAHAH ORKAR EJJJJ!!! (men tycker lite synd om honom för att han inte fattar... för på riktigt han fattar inte...)

men i alla fall svarar han alltid då: ”Nej jag är inte vass.”

GAHAHAHAHAHAH orkar icke me honom!!! lille gubben dåååeeee!!! (han ä min babe x2)

btw kollade mina meddelanden på wp idag o ser verkligen hur ensam jag ä!! har inte fått ett ända meddelande sedan 1 oktober... *sad face*

så om har lust vore de super mysigt om ni ville skriva någon liten göllig kommentar, bara snacka, komma me tips or what evva!!! vi kan ha lite som killarnas #FamilyTime eller bah #GirlTalk o ni får skriva what tha f*ck you evva want o jag svarar!!!! yaaaayyyy!!! så skriv skriv skriv skriiiiiv!!!

HAAAJDDÅÅÅÅ så länge!!! (o pöss)