Ett dygn i paradiset

kapitel 23

Kapitel 23

12:48

Jag ler generat och kollar lite diskret på Oscars vältränade armar och alla muskler som sakta rör sig när han brer ut filten. Han skakar filten i luften lite lätt och några små dammkorn lossnar snabbt och försvinner ut i en virvlande dans innan det kamouflerar in sig i luften tills man inte kan se dom längre. Oscar lägger försiktigt ner filten på marken och med tanke på alla dammkorn och hur sliten och gammal filten såg ut att vara drog jag snabbt slutsatsen att filten nog hade legat i en låda eller något liknande ett tag nu. Han reser sig upp igen från sin förut hukade ställning och gör någon sorts ryck rörelse med nacken och fixar luggen som hade åkt ner i hans ögon på plats igen. Det var den där ryck rörelsen som alla killar kunde, eller alla med kort hår, men ingen annan. Ännu en gång gjorde han rörelse och utan att riktigt tänka mig för står jag bredvid och synar honom samtidigt som jag gör lite halva försök till att lyckas med den ryckande rörelsen. Jag kommer heller inte på mig själv för än Oscar har brett ut filten klart, ställt ner väskan med mat och dricka på marken bredvid honom och står och kollar på mig med ett roat flin på läpparna.

”Vad håller du på med hjärtat?” snabbt känner jag hur värmen i mitt ansikte stiger och hur min normala beigea färg snabbt går över i en ljusröd färg som sprider sig på mina små hamster kinder.

”Jag att öhm... Lär mig köra bort min lugg utan att använda mina händer.” ler jag generat.

”Lova, hjärtat. Du har ingen lugg.” ler han och gör ännu en gång den ryckande rörelsen. Innan har den rörelsen alltid varit en oerhört snygg och ganska sexig standard rörelse som Oscar gör ganska ofta. Men nu, när jag hade provat och kommit fram till att jag inte kunde den. Var den bara hur störande som helst.

”Men vad tror du? Skulle jag passa i lugg?” flinar jag och böjer fram huvudet så att mitt hår slängs framför mitt ansikte. Där håller jag kvar det med min hand så att det bilder någon halv blandning mellan page och lugg.

”Lova mig att aldrig skaffa lugg.” jag skattar åt Oscars förskräckta min och han ler tillbaka. ”Lova mig det hjärtat! Svär på ditt liv.”

”Jag svär på mitt liv.” flinar jag och sätter snabbt handen för min högra sida av bröstkorgen.

”Hjärtat, andra sidan.”

”Vadå?” frågar jag förvirrat och kollar ner på mitt bröst och fattar direkt vad han snackar om och direkt flyttar jag min hand till vänstra sidan och ler generat. Jag rodnar.

”Så... Vilket ord skulle du använda för att beskriva dig själv?” frågar Oscar och ler ett finurligt flin innan han sätter sig ner på filten. Med en enkel och smidig rörelse sparkar han av sig båda skorna med hjälp av fötterna och han sträcker sig efter väskan.

”Vet inte... Störd typ...” mumlar jag lite halvt borta och med en rörelse som sedan kom ut oerhört mycket mindre enkelt och smidigt än Oscar och inte alls så graciöst som jag hade tänkt mig slår jag mig ner med en duns på filten bredvid Oscar. Med mig i min lilla duns drar jag också ner glasen som Oscar prydligt hade ställt upp framför oss i gräset och blommorna.

”Smidig som en val på land.” skrattar Oscar lågt åt mig och än en gång ändras färgen i mitt ansikte. Varför rodnar jag? Varför blir jag så flummig och osmidig bara för att han är i närheten? Det är ju liksom inte som att det är något speciellt. Det är bara jag och en vän som är ute på en liten picknick i skogen, på en äng och äter lunch, som vänner. Om jag ens kunde kalla Oscar min vän. Om han ens va min vän.

”Oscar?” frågar jag försiktigt samtidigt som jag sakta lyfter mitt ena ben mot famnen för att göra en ännu osmidigare rörelse där jag drar av mig skorna. Min före detta vita Converse slänger jag lätt bort någon meter ifrån mig och Oscar så att ifall jag hade fått något akutfall och fått oerhört mycket fotsvett helt plötsligt skulle inte lukten kunna nå oss. ”Är du min vän?”

”För dig hjärtat, är jag vad som helst.” flinar han flörtigt och jag rullar lätt mina ögon. Typiskt Oscar.

”Nej men på riktigt. Är du min vän?”

”Jag vet inte.” Oscar rycker oberört på sina axlar innan han ger ifrån sig en låg suck. ”Spelar det någon roll eller?” jag mumlar ett lågt svar som jag antar att Oscar inte hör men det verkar inte direkt göra honom något. Han snackar på ändå. ”Hjärtat, du måste sluta tänka så mycket. Lev i nuet. Om du gjorde rätt beslut idag kan du tänka på imorgon. Gör istället det första som kommer till dina tankar och tveka inte. Den första tanken är oftast den bästa. Därför...” mumlar han och hans röst dör ut lite på slutet och han suger sakta in sina läppar i han mun.

”Va?” frågar jag intelligent men Oscar hyschar mig bara lågt och ler.

”Gör det första som kommer till dina tankar, och tveka inte.” viskar han lågt innan han långsamt lutar sig framåt och stänger hans ögon. Av automatik stänger jag mina också och jag anar vad som kommer hända. Men jag gör ingenting för att avbryta det hela. Försiktigt lutar jag mig lite närmare Oscar också.

Lev i nuet.

Och våra läppar möts i en lätt kyss.

Fangirl on top azzå.

Men detta ä ett sorgligt moment...

detta ä min sista efter text i denna novell...

ja du fatta rätt. Jag kommer sluta skriva eftertexter i denna novell o bah ha kvar det i ”mitt bästa misstag” och anledningen till detta är att jag vet att många inte gillar dom o många gillar dom så då tänkte jag att jag kör hälften hälften o de känns bra!!

för me 2 noveller med eftertexter blir de oxå mycket eftertexter o inte så mycket som händer där emellan o alltså inte så mycket att skriva om men

jaaaaa nu vet ni

HAAAAJDÅÅÅÅÅ

p.s så imorrn när jag sitter i bilen på väg t trysil kommer jag gå tillbaka i alla kapitel o ta bort alla efter texter som jag någonsin skrivit i denna novell så om ni vill läsa dom igen... gör det innan kl. 15:00 imorrn

xoxo älskar er