Ett dygn i paradiset

kapitel 20

12:01

Jag suckar högt för mig själv då Oscar gav mig ett ursäktande leende innan han provar den fjärde nyckeln i hans nyckelknippa full av alla möjliga sorters nycklar – husnyckel, nyckeln till sommarstugan, motorcykeln, hans vanliga cykel och deras hus uppe i Dalarna om jag har förstått det hela rätt är bara några av dom alla nycklarna han hade.

”Sorry.” ler han svagt och jag kan inte gör något åt att ett fånigt litet flin sakta breder ut sig över mina läppar. Jag kan skymta en liten blyghet leka i Oscars ena öga för första gången sedan jag träffade honom och om jag inte ser helt fel rodnar han även lite. Mitt flin växer sig okontrollerat lite större och han kliar sig löst i nacken. ”Lär mig aldrig dom här himla nycklarna.” mumlar han så lågt att jag knappt hör det.

Försiktigt öppnar han dörren och låter mig gå in i den röda stugan. På utsidan ser stugan förhållande vis liten ut, eller stor om man jämför med mitt lilla fåniga hus men den var ändå mindre än jag hade tänkt mig. För mig har Oscar alltid verkat som den där allmänt snobbiga, lita halvt fjolliga killen som alltid skulle spela cool med sina kompisar men så fort han kom bort från stan och alla kompisar blev han as snäll. Något som jag också hade fått för mig om honom var att han fick allt, precis allt han pekade på och frågade om. Alltså att han var ganska bortskämd. Med bortskämd kom också bilden av att han hade ett stort hus, mycket pengar och dyra grejer.

Försiktigt stannar jag upp i hallen och sveper min blick över det vita öppna rummet som breder ut sig framför mina ögon. Allt var vitt. Tapeterna, taket, soffan, borden, stolarna. Det ända i hela rummet som satte lite färg och mönster på det hela var tre små prydnadskuddar som låg perfekt placerade i den kräm vita soffan.

”Öhm... Förlåt om de typ är lite stökigt... Vi har inte städat på några dagar.” Oscar fortsätter smidigt förbi mig och jag slänger en snabbt blick mot hans fötter som pryddes av två olika sorters strumpor, en rosa prickig och en grön och blå randig. Jag fnyser till. Vadå stökigt? Det enda jag kunde lägga märke till var några skor som låg slängda i hallen, en filt som låg ovikt över soffan och ett gammal vattenglas som stod placerat på soffbordet. Detta var det ända som kanske möjligtvis skulle kunna räknas som stökigt i hans liv – dock inte i mitt liv då mitt rum mer eller mindre såg ut som andra världskriget hade utspelat sig på golvet ur hans perspektiv om detta var ”stökigt”. Snabbt sparkar jag av mig mina före detta vita Converse som nu mera var brun gråa och placerar dom med en varsam rörelse i det vita skostället. Dock såg mina leriga och smutsiga skor mest malplacerade och udda ut bredvid hela Oscars familjs skor som snyggt stod uppställda på rad.

”Oscar vad är din plan egentlig? Vad är det vi ska göra?” ropar jag med en lägre ton ut mot det hållet dit jag tror att Oscar försvann iväg åt. Jag hör ett lågt mumlande som svar och någon som undrar vem det är som ropar så och direkt slår det mig att Oscars familj kanske också är hemma. Skräcken för att råka springa in i Oscars familj ensam utan honom i deras hus och behöva förklara helt själv vem man var och att man inte var någon galen inbrottstjuv som var här för att stjäla alla smycken och ringar dom hade kom sakta krypande. För att inte riskera att detta skulle hända tassar jag snabbt iväg åt höger dit jag antar att Oscar hade försvunnit för bara någon minut sedan. Var han tvungen att springa iväg bara sådär?

”Nämen hallå där!” ler en lång man mot mig och jag ler svagt tillbaka. Perfekt. Det enda som inte fick hända hände. ”Vem är du då?” fortsätter mannen jag antar är Oscars pappa om Oscar inte är något sorts sladdis barn och detta är hans 25 år äldre bror. Jag får lust att svära lågt – eller snarare skrika ut en hel rad svordomar över att behöva utstå den här hemska och ganska pinsamma stunden om att behöva förklara vem jag var men det hade ju inte direkt gjort hela situationen bättre då han troligtvis bara hade tyckt jag var allmänt konstig om ag ställde mig och började skrika nu.

”Jag... Öhm... Att... Öhm...” mumlar jag nervöst och kollar mig förbryllat om efter en utväg. Det bästa hade ju varit om Oscar hade kommit springandes mot mig som en ängel sänd från himlen och bara dragit hela historien om att vi var kompisar för hans pappa eller bror eller vem den här mannen nu var. Men såklart skulle inte det hände så med stammande ord och all fokus på att hålla rösten stadig och så att den inte brister försätter jag förklara. Egentligen var jag inte direkt rädd för nya människor. Jag gillade bara inte att prata med dom och den stunden då all deras uppmärksamhet ligger på mig och två par nyfikna ögon bara stirrar på en som att dom väntar på att man ska göra ett misstag och göra bort sig och förstöra allt.

”Lova!” hör jag en glad stämma ropa bakom mig och direkt går luften ur mig. Tack gode gud. Oscar smiter snabbt upp bredvid mig och ler mot mannen. ”Pappa, Lova, Lova pappa.” säger han enkelt och gör hela tiden små gester med armarna när han presenterar mig för mannen som visade sig vara Oscars pappa. ”Detta är Lova min kompis. Vi tänkte dra på picknick.”Oscars arm slängs snabbt upp och lägger sig i en bekväm ställning över mina axlar. Direkt när Oscars arm snuddar vid mina axlar ser jag hur hela Oscars pappas ansikte krymper ihop till en misstänksam blick och det bildas små rynkor på hans panna och runt ögonen.

”Ska vi?” frågar jag förvirrat och ger Oscar en liten blick.

”Överraskning!” skrattar han innan han mumlar något om att gå ut i köket och han tar ett fast grepp om min handled och drar med mig bort från Oscars pappa som med en förvirrad blick står kvar och bara låter blicken svepas över Oscar och mig när vi försvinner bort mot köket.

Så under denna helg har jag varit magsjuk. Det sög på riktigt. Jag bah låg i sängen o mått illa o spytt lite då o då basacially....

o imorrn har vi framtidsdag på skolan!! de ä fett kul men oxå fett mycket o tänka på... usch de handlar typ om vilket gymnasium man ska gå på o massa viktiga beslut man ska ta i livet o viltiga beslut skulle jag inte säga är min starka sida.... jag typ tar dagen som du kommer o ä ganska väldigt mycket av en tidsoptimist (gör allt i sista sekund) så om jag känner mig själv rätt kommer jag ändå hinna ändra mig innan gymnasievalet o sedan bestämma mig för något helstört typ sista minuten.... the story of my life alltså...

men idag va då min första dag efter helgen i skolan o usch va jobbigt de va!!!

på onsdags morgonen har vi alltid gympa i 2h (vi har bah en gympa lektion i veckan) o då hade min gympalärare fått för sig den underbart perfekta iden att jaaaa vi ska va ute idag!!! alltså nej bah nej.

Så hela min klass sprang då runt i 20cm hög snö samtidigt som det va värsta snöovädret ute.... o det bästa av allt va ju att anledningen till att vi skulle va ute var att vi skulle göra upp en eld, i 10 minus o snö... känner mest lycka till.

Men efter 2h i snö o ingen känsel i tår, fingrar, näsa, hela fkn kroppen fick vi till slut en liten pytte pytte fånig eld... som slockna efter 2 min. jaaaaa.

Sen har jag oxå varit med i två mattetävlingar idag!! (matte ä typ mitt favvo ämne förutom musik så de va fett kul thoooo)

först sigma 8 (den kör man i hela klassen) sen pathagaras (den kör man själv) o på riktigt gick båda bra så nu väntar vi på resultaten för o se om jag har gått vidare i någon av tävlingarna o då drar jag t stockholm o tävlar o förhoppningsvis vinner 5000kr!!! hell yeeeaaahhhh!!!

men nu ska jag sova så

HAAAAJJDÅÅÅEEEE