||To the moon||Book 1||

4. Varför?!

~ Dagen innan turnén börjar ~

Jag vaknade av att nån bredvid mig vände på sig och jag satte mig snabbt upp i sängen. Det är okej, det var bara Luke. Om jag minns rätt så drömde jag en mardröm och Luke kom in för att lugna mig, han måste ha somnat efter det.

När jag ändå var klarvaken så visste jag att det inte ens var nån ide att försöka somna om så jag kollade på min mobil höger sida om mig vad klockan var. Halv 8. Killarna kommer inte vakna på ett bra tag till. Jag bestämde mig för att försiktigt kliva upp så jag inte väcker Luke. Jag gick förbi garderoben på vägen ut och tog det första bästa jag såg för att sen byta om i badrummet. När jag kom in i badrummet så drog jag på mig den svarta hoodie'n och trängde sedan i mig dom svarta tajta jeansen med två stora hål vid knäna som Michael hade klippt upp eftersom han tyckte det skulle vara snyggare så. Jag tog även ett par hel svarta vans eftersom jag bestämde mig att gå ut till parken för att få lite frisk luft.

På vägen till ytterdörren tog jag ett tuggummi som låg på matbordet så min andedräkt inte skulle luta som elefant prutt. När jag väl kom ut från ytterdörren och hade gått ner för att trappor så sken solen utanför. Jag började gå efter vägen eftersom jag visste vilken park jag skulle gå till. Jag mötte inte så mycket folk, det var några bilar med folk som förmodligen skulle till deras jobb. Men annars var det väldigt lugnt.

Efter inte så lång tid började jag se parken som hade några äldre där. Jag satte mig på en bänk och bara blundade, njöt av ensamheten ett tag helt enkelt. Efter ett tag som kändes som en sekund nästan så öppnade jag ögonen igen och det hade blivit ljusare och några fler hade kommit till parken. Jag kunde fortfarande inte släppa tanken om hur fint det är här i Sidney. Plötsligt så avbröts mina tankar av mobilen som ringde. Jag tog upp den ur bakfickan och svarade med ett enkelt hej utan att titta vem det var. 

"Rosé, vars är du?! Jag vaknade i din säng och du var inte ens här?" Jag hörde på en gång att det var Luke på grund av hans oroliga röst. "Jag är i parken en bit här i från, du kan vara lugn okej, det är inga läskiga gubbar här om det är det du är orolig för."

"Jag menar allvar, jag skickar Ashton direkt för att hämta upp dig. Gå ingenstans så kommer han så fort som möjligt." Han la på utan att säga något, förmodligen eftersom han blir arg när han är orolig. Men vad kan jag göra åt det, han har alltid varit överbeskyddande.

Jag behövde inte vänta länge, knappt 10 minuter, innan Jag ser Ashtons bil rulla fram efter vägen och stannar. Han tutade ifall jag inte hade sett han och jag hoppade in i framsätet bredvid han.  Endast ett litet "Hej" lämnade mina läppar eftersom jag var lite irriterad på Luke eftersom han inte ens lät mig gå hem själv som om jag va 10 år och han vore min mamma. "Du vet att Luke blir orolig." Han hade börjat köra och tittade endast på vägen. Han lät även lite irriterad så jag valde att låta bli att svara och bara låta bilarna utanför fylla tystnaden med ljud. 

När vi hade parkerat klev ingen av oss ut utan vi satt i en lugn tystnad tills Ashton bröt den med en djup suck. "Du förstår inte Luke's panik, han skrek på oss att du var borta och om vi har hört något. Bara, gör inte om det okej." Så mycket som jag skämdes så nickade jag bara och han svarade med ett enkelt "bra" innan vi båda lämnade bilen för att gå upp till lägenheten.

Ja hann nästan inte ens öppna dörren innan Luke hade kramat om mig så hårt han kan. Dom andra tre satt och spelade tv-spel i soffan och Ashton gick direkt till dom. "Aldrig igen?" Var det ända han fick fram. 

"Aldrig igen." Svarade jag lätt för att kanske kunna lugna ner han. Han släppte tillslut mig och jag gick bort till dom andra och kollade på när dom spelade Fifa. Luke kom efter en liten stund och kollade bara på Michael, som ställde sig upp och så gick dom ut från vardagsrummet. "Nu är det min tur." Calum slet kontrollen från Ashton samtidigt som jag tog den som Michael lämnade på soffan.