Försök inte ändra mig

1:Flytta

MANDA

Jag kände en stark solstråle smyga sig igenom gardinerna och leta sig fram till mitt ansikte. Jag slängde av mig täcket och stirrade upp i taket. Idag hände det. Idag flyttade jag från min uppväxt, eller huset och staden jag växt upp i iallafall. Min uppväxt kommer alltid vara med mig men inte på samma sätt efter idag. Jag fumlade efter mobilen på det lilla sängbordet bredvid min säng. Jag tryckte på den lilla runda knappen längst ner och skärmen lös upp. "07:30" stog det på övre delen av skärmen. Jag la ner mobilen berdvid mig i en slarvig rörelse vilket självklart fick den att trilla ner på golvet. Jag var ändå tvungen att gå upp nu så jag drog mig upp ur sängen. I zombieliknande gångstil gick jag fram till mitt fönster och drog undan gardinerna som jag sedan tog av från gardinstången och la ner i lådan som det stog dekorationer på. Mitt rum var tomt nu. Det ända som fanns kvar var min säng och mitt sängbord.

Jag gick runt och stök över väggarna. Jag kända det utstående sammets blommorna på tapeten höja och sänka mina fingrar. Jag tittade ner i klädlådorna och plockade fram högmidjade svarta jeans, en rutig flannel skjorta och en vit crop top men svart tryck på. Jag frös och ville bara krypa tillbaka ner i täcket men om vi skulle hinna fram innan lunch så är jag tvungen att göra mig iordning nu. Jag slängde av pyjamasen och drog på mig jeansen, knäppte bh:n, drog på mig tröjan och knöt skjortan runt midjan. Jag satte mig på golvet framför väggspegeln som vi inte har hunnit ta ner än. Jag drar fram lådan där sminket ligger och plockar upp den svarta necessären. Jag droppar foundationen på handen och tar en borste och nästan målar ut det över ansiktet. Jag blandade ut det och tog sen lite puder och mascara. Sedan gör jag en bronsfärgad smokey eye. Jag slänger på mig en hoodie och lägger ner resten av sakerna i lådorna. Jag går ner för trappan och går in till köket. Där satt mamma och läste i tidningen som vanligt. Jag tog fram min rosa takeaway mugg och fyllde den med chailatte som stod klar på spisen.

"Godmorgon vännen" säger mamma och tittar upp ur sin tidning med ett stort leende.

"Godmorgon" sa jag och kramade mamma bakifrån

"Är du spänd inför idag?" frågade hon och tog en klunk av sitt te

"Lite... men när var det rundturen på skolan skulle va?" Där är anledningen till att jag skulle komma fram innan lunch. Jag skulle få en rundtur på skolan av rektorn och några av mina blivande klasskompisar.

" Den är nog vid halv tre, efter att alla slutat." säger hon glatt och lägger ihop tidningen.

Jag smörade en rostad macka och la på en ostbit. Jag gick och satte mig mittemot mamma. Pappa hade åkt tidigare för att börja skruva ihop sängar och bokhyllor.

"Mamma, varför måste vi flytta egentligen?" frågan bara flyger ur munnen på mig. Mamma tittar förvirrat på mig. Jag var lika förvirrad som henne, jag hade inte alls planerat att fråga det.

"Ja du..." säger hon och tittar frånvarande på mig. Hon tänkte säkert på någonting. Hon tittar alltid på mig så när hon tänker.

"Din pappa har fått.." hon hinner inte avsluta meningen innan min mobil ringer. På displayen står det "Zebran". Det är Emelie. Min bästa vän. Min bästa vän som jag kommer lämna.

"Mamma kan du vänta lite jag måste svara." säger jag och tittar bedjande på henne.

"Okej då" säger hon och ler medans hon tar en klunk av sitt te.

Jag springer upp till mitt rum. Jag trycker på den gröna svarsikonen och satte upp mobilen mot örat. Innan jag ens hunnit säga något hör jag Emelie på andra änden skrika:

"Du får inte åka!" Jag drar snabbt ner volymen och försöker lugna henne.

"Emelie jag kommer inte vara långt bort, det tar en halvtimma att komma dit jag ska bo från dig!" säger jag lungt och tydligt för att hon ska höra. Jag känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken.

"Det kommer bli bra Emelie..." säger jag med gråten i halsen.

"Nej det kommer det inte! Du kommer inte komma till skolan, jag kommer inte klara mig utan dig." säger hon. Man hör att hon har gråtit. Det blir tyst. Man hör snyftningar från andra sidan luren.

"Lova mig en sak Emelie" säger jag med allvarlig röst.

"Vadå, jag gör vad som helst så länge det inte handlar om Jonas..." säger hon och skulle troligen säga något mer men jag avbryter henne.

"Jo, lova mig att du börjar våga prata med honom!" säger jag och man hörde nog att jag höll inne ett skratt för Emelie lät rätt sur när hon svarade mig.

"Nej! Aldrig i livet! Du vet hur blyg jag är bland killar!" säger hon irriterat och börjar småskratta.

Vi pratar en stund till och sedan lägger vi på. Jag skrattar för mig själv och reser mig upp ur sängen. Jag tittar mig själv i spegeln. Mitt hår har blivit helt rufsigt från att jag rullat runt i gapskratt och gråt. Som tur är sitter sminket kvar. Jag tar fram en hårborste ur en av lådorna och borstar igenom mitt bruna hår. Jag tar några steg bak. Jag ser rätt bra ut ändå.

***************************************************************

Det här är mitt första kapitel på min bok (också första boken)! Det kanske inte är den bästa men hoppas att ni gillar den iallafall. Jag kommer att försöka att vara så aktiv så möjligt med den här boken. Jag ska inte vara så jobbig och skriva såhär på varje kapitel (förutom om det är något viktigt jag måste berätta)

Glöm inte att inte vara en spökläsare utan rösta,sprid och kommentera gärna något snällt