Försök inte ändra mig

3: M&M

MANDA

Mallie hade undrat om hon kunde hänga med mig hem efter skolan och det var väll inte något problem med det men mitt huvud kändes som om det skulle explodera vilken sekund som helst. Precis när vi skulle gå till busshållplatsen kom jag på en sak. Juste jag har inte ens varit hemma, hur ska jag kunna visa henne runt om jag inte ens vet hur det ser ut från utsidan. Jag skakade av mig tanken och gick efter Mallie som stog är med ett stort leende på läpparna. Hon hade stannat lite längre bort. Det var då jag märkte att jag hade stannat mitt på skolgården.

"Såååå... vilket håll ska vi?"  hon tittade glatt men samtidigt frågande på mig. 

"Eeeeh... asså ärligt talat så vet jag inte... jag har liksom inte sett mitt hus än" säger jag och vrider lite nervöst på mig.

"Men ring din mamma så att vi kan få skjuts då! Vi kan 'utforska' dit hus tillsammans!" hon hoppade upp och ner och klappade händerna som en efterbliven säl. (inget taskigt). 

"Uhm... visst!" jag ler och drar upp mobilen ur bakfickan, knappar in koden och trycker på mammas nummer. Efter att jag pratat med mamma och hon sa att hon skulle komma om en kvart så satte vi oss på en bänk på skolgården. Vi satt där, skrattade och pratade om allt möjligt. Mallie frågar hur jag tycker skolan och staden är än så länge och jag svarar att allt är väll helt okej. Helt plötsligt skiner hon upp och tittar på mig med ett läskigt stort leende.

"Jag har kommit på världens bästa namn till oss två! Det är..." hon han inte säga något mer innan hon avbryts av en hes mörk röst som jag kände igen men jag kunde inte placera ut vart jag hört den förrut.

"M&M, vad gör ni här? Skolan har väll slutat för länge sen?" Jag vände mig sakta om och gissa vem som stog där, jo Theo. Hans perfekta ansikte och oemotståndliga ögon stirrade djupt in i mina. Nej Manda, inte bli kär inte bli... omg hans ansikte ser ännu bättre ut än förru...nej nej! Inga killar, bara skolan och betygen! Hans leende smälte mig sakta inombords och jag var tvungen att vända mig om och kolla på Mallie eftersom hon började prata.

"Meh! Det var ju det jag skulle säga precis! Jo, Mandas mamma ska komma och hämta oss för att vi ska hem till Manda" hon la armarna i kors. 

"M&M?" jag tittade frågande på dom.

"Ja asså du vet, Mallie & Manda. M&M!" sa Theo och ett leende spelas på hans perfekta läppar.

Åååh han är så perfe... NEJ! asså herregud jag måste sluta tänka såhär men jag kanske bara kan ha en liten crush på honom... ne det går inte! Jag tittade ut över parkeringen för att inte behöva stirra mer på skit snyg... på Theo. 

THEO

 Hon ville inte titta på mig. Vad har jag gjort för fel? Jag har inte sagt förlåt efter att jag krockade in i henne! Men varför skulle hon vara sur på det? Hon kanske...kanske... Jag försöker komma på en anledning men det går bara inte. Jag tittar ner på henne och innan jag själv hinner tänka så...

"Jag kan skjutsa er! På min moppe asså" jag ler lite nervöst och kliar mig i nacken medans jag rullar lite av gruset som ligger kvar efter vintern under skon.

"Uhm... visst... jag ska bara ringa mamma och fråga om adressen." Hon tittar snabbt upp mot mig och jag kan se hur hon rodnar. Åh vad hon är söt när hon rodnar. Hon är verkligen annorlunda från alla andra. Fast hon verkar lite tillbaka dragen. Som om hon håller något inom sig. Mina tankar bryts av att Klara (skolans "snyggaste" tjej, enligt vissa. Inte mig") kommer och trycker sig mot mig medans hon putar med läpparna och drar ner linnet alldeles för långt, äckligt.

"Hej babe, kan du skjutsa mig hem. Jag är såååååå trött." allt hon säger är bara en ekande röst i huvudet för det ända jag kan fokusera på nu är att M&M reser sig från bänken och går iväg. Nej, jag har gjort bort mig, IGEN.

"Asså bara stick iväg Klara!" jag knuffar bort henne och småjoggar ikapp Manda och Mallie.

MANDA

Jag hör hur någon småjoggar ikapp oss bakifrån. 

"Manda vänta snälla!" hör jag Theo ropar bakom oss. Jag förstår inte varför jag känner mig så arg inombords. Liksom, jag gillar honom inte ens eller gör jag..? Nej det kan jag inte. Det får jag inte. Mina ögon börjar sakta tåras och jag går snabbare för att inte tvingas konfrontera mig med honom. Jag ville inte se hans oroade ansikte framför mig. Då ser jag räddningen rulla in på parkeringen. Mamma. Jag springer fram till bilen med Mallie i hälarna. Vi hoppar in i baksätet och sitter tysta på vägen hem medans mamma pratar med pappa i telefon.