Försök inte ändra mig

9: Ambulans

THEO

Jag ser hur en stor riktigt tjock hög av papper dunsa ner på Mandas lilla huvud. Hela hon trycks ihop. Hennes huvud slits ur mina händer och hon faller hjälplöst ner på marken. Jag tittar panikslaget på henne och ser hur hennes vackra isblåa ögon sakta sluts. Jag skakar försiktigt om henne men hon visar inga livstecken. Jag tittar mig förvirrat omkring. Jag tittar upp för att se vart den enormt stora högen papper kom ifrån. Där ser jag Jessie och Emelie med stora elaka flin. Jag ger dom en mördande blick vilket får dom snabbt att ställa sig till rätta så att dom inte hänger och glor på Manda över räcket. Jag vänder mig tillbaks mot Manda som fortfarande inte visar livstecken. Jag drar smidigt upp min mobil ur högra framfickan på mina ljusblåa slitna jeans. Jag slår snabbt in nödnummret. Kvinnan som svarar pratar med mig med en lugn röst. Hon ställer en massa frågor innan hon sedan lägger på och ambulansen hörs tjutande utanför. Jag sätter mig ner bredvid Manda igen och skakar henne försiktigt igen. Varför var hon så upprörd. Min blick svävar över den pappersklädda trappan. Dom flesta utav flygbladen eller var det nu är, är upp och nervända. Utom en. Jag ser ett ansikte som jag mycket väl känner igen vart jag än går. Manda. Jag plockar snabbt upp det och läser det som står på. Orden som står på är chockande. Min blick fastnar på en särskild mening. "Okysst och oskuld". Jag vänder blicken ner mot den livlösa sköra kroppen som ligger kvar i mitten av trappan. Att hon inte ens har kysst någon. Vilken tön...nej men va tänker jag med. Jag kan inte kalla henne för det. Jag kan bara inte. Tankarna brottas i mitt huvud. Jag vet inte vad jag tror längre. Jag vet inte ens om det är mina tankar som finns i mitt huvud längre.

Som tur är kommer ambulans personalen och distraherar mig från att själv lägga mig ner och sluta ögonen på grund av alla tankar som flyger genom mittt huvud. Jag drar min ena hand genom mitt smutsblonda hår. Jag tittar hjälplöst på hur dom tar pulsen och gör en massa andra tester på henne innan dom mumlar något tyst till varandra. Dom plockar fram båren som dom tagit med in och lägger försiktigt Manda på den. Dom hade innan det satt på henne en nackkrage. Där ligger hon nu livlös på båren med slutna ögon. Hennes hår har fastnat i kragen. Jag går försiktigt fram till henne och drar mycket försiktigt ut håret. Hennes bröstkorg rör sig nästan osynligt upp och ner. Men hon andas iallafall.

"Vill du följa med in till sjukhuset?" frågar mannen från ambulansen. Ska jag det, hon verkar ju liksom inte gilla mig särskilt mycket. Hon kanske bara kommer bli arg så fort hon vaknar. Jag vill inte förstöra mer för henne. Om jag inte hade stoppat henne så hade hon aldrig nu legat nästan livlös på den där kalla plastbåren på väg in mot akuten.

"Hallå?" frågar mannen igen och viftar lite lätt med handen framför mitt ansikte. Jag rycks ur mina tankar och märker att jag har stannat och börjat stirra in i väggen. Jag vänder snabbt på huvudet och ger dom ett lätt leende innan sakta skakar på huvudet. Dom nickar förstående, ler mot mig och försvinner sedan vidare mot utgången. Dom ekande stegen försvinner sakta bort. Sedan är det väldigt tyst. Jag går tillbaks till trappan och hukar mig innan jag börjar samla ihop alla papper. Ingen ska få se dom här. Eller kanske jo, hon kommer ju ändå ingen vilja ha, okysst och kaxig usch...men vad tänker jag med?! Jag måste få bort dom här tankarna ur mitt huvud. Det är klart någon som kommer falla för henne, eller? Jag skakar snabbt på huvudet. Usch vilken hemsk människa jag har blivit den senaste veckan. Bestämt trycker jag ner alla papper i min ryggsäck. Jag fortsätter upp för trappan. I korridoren ser jag bara ännu fler flygblad. Jag börjar besämt gå och plocka upp varenda en. En efter en trycker jag ner dom i min öppna ryggsäck jag har i högerhanden. När jag når slutet av korrdidoren vänder jag mig om och tittar mot väggen på andra änden. Hela golvet och alla skåpen är nu rena från alla dom hemska lapparna. Jag ser Mallie lite längre bort. Hon ser inte glad ut. Hon kommer med snabba ekande steg emot mig. Hennes mun är ett streck och det nästan blixtrar i hennes ögon. Jag ryggar tillbaka och ställer mig mot väggen. Hon stirrar mig rakt i ögonen. Hennes blick borrar sakta och plågsamt igenom mig.

"Va f*n tror du att du håller på med!?" morrar hon och rycker åt sig min ryggsäck. Jag tittar oförstående på henne. Säg inte att hon har blivit som dom där hemska tjejerna som kastade papprerna på henne.

"Vadå? Jag plockar bort alla flygblad för att ingen ska se dom." säger jag lugnt som svar och pekar på ryggsäcken och vidare längs korridoren. Hon skakar misstroget på huvudet.

"Tror du att jag ska tro på det? Vet du vad jag såg precis?! Vet du det?!" Jag skakar på huvudet "Jag såg Manda i en jä*la ambulans! Vad har du gjort med henne!?" skriker hon riktigt argt mig. Jag suckar och börjar sedan berätta allt. Allt som hänt. Från att Manda kom gråtandes ner från övervåningen, hur jag stoppade henne och hur jag tillslut ringde ambulansen.

Mallie skakar oförstående på huvudet. Hon har lugnat sig lite nu och nu sitter vi båda nere på golvet med ryggarna lutade mot den kalla sten väggen
"Men, hon och Emelie är väll bästa vänner?" säger hon samtidigt som hon fortsätter skaka lätt på huvudet.

"Var" rättar jag henne och tar min ryggsäck och börjar gå mot utgången.

************************

Ett trögt och inte så händelserikt kapitel men vad ska man göra när man sitter och försöker pressa fram ett kapitel tio på kvällen. Aja jag höll vad jag lovade! En applåd på det faktiskt, kanske en sådan där härlig röst och kommentar också kanske?

Glöm inte att inte vara en spökläsare utan rösta,kommentera och sprid!

Read on pineappels! <3