Försök inte ändra mig

11: Aldrig igen

THEO
Den svala försommar luften slår emot mig när jag hoppar av bussen utanför den stora,vita byggnaden. Det börjar bli mörkt och stjänor blinkar ovanför mitt huvud. Jag suckar djupt och stoppar händerna i mina jeansfickor. Sedan börjar jag styra stegen mot dem stora automatiska glasdörrarna. Den varma luften träffar mig och doften av sjukhus sprider sig runt om mig. Det luktar handdescinfecering, någon tantig parfym från en dam som tidigare traskat förbi och en svag doft av nybryggt kaffe. Framför mig ser jag en liten disk med en kvinna i 30-årsåldern där någonstanns. Med släpande steg går jag fram till kvinnan bakom disken som är helt uppslukad i något på dator skärmen framför henne. Hennes glasögon sitter nästan nere vid nästtippen. Jag harklar mig och hon tittar snabbt upp. Hon trycker upp glasögonen och tittar frågade på mig.
"Hejsan, va kan jag hjälpa dig med?" Hon ler ett leende som man kan se är fejkat på långt håll.
"Jag tänkte besöka Manda..." å nej, hon har inte sagt sitt efter namn. Ja måste gissa. Något vanligt namn som Larsson,Andersson...ne ingen aning.
"Manda Gustavsson?" Frågar hon ointresserat medans hon återgår till saken på datorn.
"Uhm...ja...ja jag tror hon heter så" svarar jag osäkert och drar handen längsmed nackhåren.
"Ja det finns bara en Manda inlagd här, hon finns i sal 245 på våning 2. " Säger hon kaxigt och tittar tillbaks på mig.
"Okej bra,då är det hon. Vart är hissarna..eller trapporna?" En gnista av hopp tänds i mig. Jag vet inte varför.
"Tyvärr kan du inte besöka henne" hennes svar chockar mig. Vadå inte besöka! Besökstiden är väll inte slut än?
"Vadå 'du kan inte besöka henne'?! Det kan jag väll visst!" Jag slår ut med båda armarna och spänner blicken i den kaxiga kvinnan bakom disken.
"Tyvärr. Hon ligger i djup koma. Vi förväntar oss inte att hon kommer vakna upp igen, tyvärr" hennes svar är känslokallt, inte det minsta medlidande i det. Manda kanske aldrig kommer vakna upp igen, aldrig... Jag känner ilskan bubbla innan mig. Jag ger henne en ilsken blick och stormar sedan iväg mot det som jag tror är hissarna. Som tur var är det hissarna och jag hinner precis kliva in i en hiss som någon stressad sköterska klivit ut från. Jag trycker in den lilla kvadratiska knappen med en 2:a på och hissdörrarna stängs snabbt där efter. Kvinnan bakom disken hade skrikit på mig att stanna och inte gå dit men det hade jag fullkomligt ignorerat. Det suger till i magen när hissen börjar rulla och bara några sekunder efter stannar den och en robotaktig kvinno röst säger "våning tre". Därefter hörs ett dovt pling och dörrarna går upp. Jag hade väll ändå inte tryckt på trean? Någon måste hunnit före mig med att trycka på knappen som drar upp hissen till ens våning. Och precis som jag tänkte så kliver en tjej med lavendel lila hår in i hissen. Hon ser ut att ha bruna ögon och på sig har hon ett par svarta jeans och ett löst vitt spetslinne. Jag trycker på tvåan igen som tydligen slocknade när vi kom upp hit. Tjejen sneglar lite på mig och när hon ser mitt ansikte spärrar hon upp ögonen och börjar bara glo med handen för munnen.
"Theo?!" Flämtar hon fram. Jag tittar frågande på henne. Hur vet hon mitt namn? Jag tittar lite närmare och då slår det mig.
"Vendela?" Frågar jag minst lika chockad. Hon nickar och tar sakta bort handen från munnen. Där pryder ett ljust rosa läppstift hennes små, ganska så fylliga läppar.
"Du har verkligen förändrats" säger jag med fortfarande samma chockade ton.
"Du ville ju det, du sa att det var snyggt. Du tyckte jag skulle färga håret. Du sa att du älskade det. Du sa att du älska mig..." säger hon och om jag inte hör fel har hon gråten i halsen. Jag nickar försiktigt innan våning två utropas från högtalarna. Jag ursäktar mig och går ut från hissen. När jag kommit ut hör jag fotsteg efter mig. Jag struntar i det och svänger höger dit skylten för sal 210-260 visade. Jag rabblar tyst upp nummrerna på dom grå-blåa dörrarna jag passerar. 241,242,243...245. Här är det. Jag kikar tvekande in genom fönstret på dörren. Där inne ser jag Manda med slutna ögon och en massa slangar ur både näsa,mun och armarna. Jag lägger tvekande handen på handtaget. Precis när jag ska trycka ner handtaget stoppas jag av en hand på min axel. Jag vänder mig sakta om och där står Vendela igen, fast denna gången rinner tårar längs hennes kinder. Hon låter blicken falla bakom mig, in igenom fönstret.
"Har du..." hon sväljer hårt innan hon fortsätter,"ersatt mig?" Fler tårar rinner ner löngs hennes svagt rosiga kinder. Jag tittar in genom fönstret bakom mig och skakar sedan på huvudet. Manda är inte min tjej, jag skulle aldrig välja henne...eller? Vendela rycker tillbaka mig till verkligheten igen.
"Men va gör du här då?!" Nästan skriker hon ut. Jag hyschar henne snabbt och tittar sedan tillbaka på Manda.
"Hon är en vän...bara en vän" svarar jag tyst medans jag tittar in igenom fönstret. Bara en vän.

*******************************************
Hejsan alla ananaser!❤️

Nej jag är inte död, bara bortrest vilket betyder mindre tid för att skriva MEN! Jag kommer hem på söndag vilket betyder mycket oftare uppdatering och för hoppningsvis bättre kapitel! Yeeey!

Något som inte är så "yeeey" är att jag fick min första "hatkommentar" för någon dag sedan. Det var inte något allvarligt utan det var typ bara "Dåligt". Visst det är aldrig kul att få sådana kommentarer men samtidigt så bryr jag mig faktiskt inte så mycket om det.

Så jag vill bara tacka alla som kommenterar så himla fina saker och röstar på mina kapitel❤️ Era kommentarer och röster gör mina dagar!❤️

På tal om det...

Glöm inte att inte vara spökläsare utan rösta,kommentera och sprid!

Read on pineapples!❤️