Försök inte ändra mig

14: Saknaden

EMELIE

Du kan göra allt du vill bara du tror du kan det... Orden ekade i mitt huvud. Vad menar han med det? Han kan inte bara ha menat det där med den tjuriga tanten i receptionen, det måste varit något mer. Men vad? Jag ser på hur bussen sakta blir mindre och mindre tills att den tillslut bara är en liten prick borta på den mörka,hårda vägen. Jag suckar och drar upp mobilen ur mina vita jeans. Jag skriver lätt och snabbt in min kod och min hemskärm lyser upp. Jag ser en liten röd etta lysa på meddelande ikonen. Jag klickar in på den och ser att ett sms från Jessie ligger oöppnat i min inkorg.

"Hej gmn! Hoppas allt är okej med Jonas! Tror fortfarande att det var den där lastbils chaffisens fel! Du behöver inte oroa dig, han kommer klara sig, ta det bara lugnt!<3 Jag vet hur det känns så ring mig när du vill om du vill prata!" 

När jag läser det känner jag hur något varmt börjar rulla ner längs mina kinder. Tårar, självklart tårar...igen. Jag drar irriterat handen under mina ögon. Hon vet inte alls hur det känns. Det var jag som uppmuntra honom att köra ännu ett varv runt kvarteret med hans nya moppe. Allt är mitt fel! Om jag hade varit mer uppmärksam så hade jag sett lastbilen åka mot Jonas och sagt åt honom att stanna. Men det var jag inte. Och nu ligger han här på sjukhuset med slangar överallt. Jag svarar ett enkelt "Tack." Jag orkar faktiskt inte med Jessie just nu. Visst hon har gett mig status, ändrat min stil helt och hållet på ett bra sätt och hon har hjälpt mig med min självsäkerhet. Men ibland är hon bara allmänt på och klängig. Ibland saknar jag faktiskt att kunna hänga med Manda. Hon är eller var rättare sagt min bästa vän sedan dagis. Vi har gjort allt tillsammans. Jag kunde berätta allt för henne utan att behöva oroa mig det minsta att det skulle läcka ut. Och hon berättade allt till mig i samma förtroende, och vad gör jag? Jo så fort hon flyttar och inte hör av sig på en vecka så berättar jag allt och blir bästa vän med personen som vi förut hatade. Dock så tror jag att Manda fortfarande hatar henne men inte jag. Hon är ju ändå min vän nu trots allt. Men hon är inte samma vän som Manda var. Hon fick mig att le utan anledning. Nu går jag oftast runt med ett påklistrat leende för att inte någon ska undra. Manda är den finaste personen som finns. Hon var min syster, min livräddare. Och allt jag ger tillbaka är att svika henne. Jag har förlorat henne. Allt är förlorat. Att jag bara stod och kollade på när Jessie nästan dödade henne! Jag kunde gjort något. Jag skulle gjort något. Jag följde liksom bara med i stunden. Jag tänkte inte. Jag tänker aldrig. Jag kanske ska börja lyssna på hans ord. Jag kan egentligen göra va jag vill bara jag tror att jag kan det. Vilket betyder att jag kan försöka stoppa Jessie med hennes hemska upptåg. Jag måste göra något för att försöka få stopp på det här. Jag kan ju inte överge Manda helt. 

Ett lågt brummande hörs i fjärran. Jag tittar upp och ser min buss sakta närma sig. Jag reser mig upp, drar upp mitt busskort ur fickan och går fram till kanten av hållplatsen för att markera att jag ska på. Bussen stannar sakta in framför mig. Den ger ifrån sig ett pysande ljud och dörrarna går upp. Jag kliver in och sätter mig på ett dubbelsäte och sätter in mina hörlurar i öronen och låter "Like I can" med Sam Smith dunka in i mina öron. Jag tittar ut i mörkret och ser ett lysande hus passera efter den andra. Vissa är släckta och på andra ställen finns det inte ens några hus. Där är det bara mörka skogar. 

Mina tankar åker tillbaka till Manda. Hon kanske dör. Den tanken har inte slagit mig förrän nu. Och nu slår den mig som en stenhård knytnäve i magen. Jag känner hur det knyter sig i magen. Hon kanske dör, på grund av mig. På grund av att jag inte gjorde något åt det. För att jag följde efter Jessie som en slav och lät henne göra vad hon ville utan att säga ifrån. Jag kunde stoppar henne. Om jag bara varit smartare. Jag fattade ju att Manda inte skulle ha tid för mig den första veckan eftersom det skulle vara så mycket med den nya skolan och allt men ändå så trodde jag hon hade övergivit mig och vände ryggen mot henne. Jag högg henne i ryggen utan anledning. Jag stod inte ut med att inte bo ett kvarter bort från Manda utan 30 minuter. Och bara för det så var jag tvungen att börja hata henne. Nu i efterhand får det bara mig att hata mig mer och mer. Hur kunde jag vara så dum! Att jag hamnat i detta nya "gäng" är inte Mandas fel som jag trodde först. Det är mitt fel. Det har det varit hela tiden. Jag har bara inte kunnat se det förrän nu. Men nu ser jag det. Tydligare än någonsin. Jag kunde välja att bli vän med någon annan som jag redan kände lite sedan innan och hängde med ibland om Manda var borta eller sjuk någon gång. Men nej. Jag valde dom jag stod längst ifrån. Jag valde skolans "faror". Dom som har rika föräldrar. Dom som får allt dom pekar på. Dom som har dom fetaste festerna. Dom som snackar skit om allt och alla. Dom som dömmer en efter kläder och utseende. Dom som bryr sig mer om utseende än känslor. Dom som är min raka motsatts. Jag valde dom känslokalla snobbarna. Och det ångrar jag extremt mycket nu i efterhand. Bussen stannar in vid min busshållplats och jag reser mig snabbt och kliver av. När jag kommer ut slår den nu svala luften emot mig. Jag drar ett djupt andetag och drar handen genom håret.

Snälla Manda du måste vakna... Jag saknar dig.

*******************************************************

Voila! Ett kapitel!

Ville ha det lite ur Emelies perspektiv så ni får veta hur hon känner om allt som händer. Vad som händer i hennes lilla huvud så att säga.

Hörni, sen senaste kapitlet har vi nått 4k+!!!! Asså shiiiiiiittt!! Så sjukt glad att så många läser denna boken! Ni förstår inte hur mycket det betyder. Jag läste igenom min bok från början för ett tag sedan och kom på att mitt löfte där i det första kapitlet att inte skriva såhär längst ner i varje kapitel inte riiiiiktigt har hållits. Men jag har typ alltid något att säga till er fantastiska läsare så det går liksom att hålla haha. Men jag är så himla tacksam för alla som röstar och kommenterar! Är seriöst höjdpunkten på min dag när jag går in här och ser er som har röstat och kommenterat. Ler som ett fån när jag ser att någon har "spamröstat" på alla mina kapitel i rad. Det gör mig lite extra glad att se att ni nya läsare som inte varit här från början gillar boken. Välkomna för den delen! <3

Glöm inte att inte vara en spökläsare utan rösta, kommentera och sprid!

Read on pineapples <3