Försök inte ändra mig

16: Snälla...

MANDA

Han stirrade på mig med ett elakt flin. Lädret på skärpet i hans hand glänste i det ytterst lilla solljuset som lyckades tränga sig igenom dom tjocka gråa molnen som nu hopat sig på himlen. Jag ryggade tillbaks och kände för att springa. Springa ifrån allt detta. Springa från verkligheten. Trots att detta är någon konstig dröm som jag inte kan vakna upp ur så vill jag få mig själv att tro att detta är verklighet. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Allt detta känns så verkligt. Jag vänder mig om för att ta sats till att springa men stoppas av att en rot kränger sig upp ur marken och får mig att falla till marken. Jag vänder mig förskräckt om till rygg och ser min så kallade "pappa" komma närmare och närmare med skärpet upphöjt i luften. Jag blundar. Väntar på smärtan. Väntar på det ljudet av läder som viner i luften men inget kommer. Allt är tyst. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser nu inte längre en storväxt man framför mig utan en nätt kvinna i fyrtio årsåldern stö framför mig med tårar i ögonen. Hon är så lik mig. Det lockiga kastanje bruna håret. Dom grön,gråa halvsmala ögonen och den lilla näsan och munnen. Det är nästan som att titta på en äldre bild av sig själv. Hon ler ett sorgset leende innan hon yttrar orden.

"Vi älskade dig." sedan ser jag hur hon faller ner i dammen bakom henne och försvinner under ytan.
"Nej!" skriker jag i förtvivlan och känner tårarna strömma ner längs mina kinder. "Nej snälla...du får inte!" skriker jag och min röst går sönder på slutet. Jag kastar mig ner i vattnet efter henne men synen blir extremt suddig under utan och det mörka vattnet gör det inte lättare. Jag dyker djupare ner men ser henne inte någonstans. Jag ser inte hennes mörka hår eller den ljus gråa klänningen hon bar. Jag ser inte ett ända tecken efter henne. Jag fortsätter leta i förtvivlan. Hon får inte vara borta. Hon får bara inte... Mina lungor skriker efter luft men jag kan inte simma upp. Då förlorar jag henne. Jag hinner inte dyka ner hit igen innan hon är borta för gått. Jag låter mina lungor värka mer och mer tills jag inte orkar mer. Jag öppnar munnen och låter vattnet forsa in. Jag kan inte leva utan henne. Jag kan inte leva utan min mamma.

THEO

Här sitter jag nu igen. På den hårda plast stolen bredvid Mandas säng. Som jag gjort nästan varje dag nu sedan jag hörde att det inte fanns något hopp. Hon ligger lika stillsamt som för en vecka sedan. Fortfarande med en massa slangar in kopplade här och var på hennes mycket sköra,bleka kropp. Hennes bröstkorg höjs och sänks nästan helt osynligt med jämna mellan rum. Varje gång den lilla pipande apparaten som håller koll på pulsen är tyst slutar jag andas och väntar på nästa pip. Jag böjer mig fram och tar försiktigt Mandas tunna lilla hand i min och stryker försiktigt min tumme över hennes handrygg.

(Lyssna på "Nothing really matters" med Mr. Probz till detta för mer 'feeling')

"Manda...jag vet att du inte hör mig just nu men...snälla om du gör det så lyssna...okej? När jag mötte dig första gången i korridoren, eller mötte och mötte, mer krocka in i dig så visste jag inte vart jag skulle ta vägen." jag skrattar lite nervöst innan jag fortsätter. "Du var den vackraste människan jag sätt. Jag har betätt mig hemskt. Jag har behandlat dig som en i mängden. Men det är du inte. Inte alls. Du är speciell. Du har något extra. När jag ser dig är det som att världen runt omkring inte existerar. Då spelar inget annat roll. Då är det bara du som finns. Bara du med ditt underbara skratt som låter som den vackraste sång och ditt leende som värmer mer än solen. När jag ser dig känns det som att jag svävar bland stjärnor. Du förstår dig på andra på ett sätt som ingen annan kan. Du kan se om något skaver inom en. Då finns du där och stöttar. Varje gång jag ser dig finns inte problemen som är i mitt liv. Du gör mig hel. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du inte skulle finnas. Du är mitt allt. Även fast jag kanske inte visar det så är du det. Jag lovar att om du vaknar så lovar jag att alltid finnas här för dig. Jag ska aldrig lämna dig bara du vaknar. Bara du slår upp dina underbara ögon som är som en nyutslagen djup skog redo att utforskas. Snälla Manda. Du kan inte lämna mig här. Jag blir ett vrak av att bara se dig så här. Snälla Manda du måste vakna. Jag behöver dig" Utan att jag märkt det har varma tårar börjat rulla ner längs mina kinder. Jag låter dom fortsätta rinna för att Manda är värd alla tårar i världen. Hon förtjänar inte att ligga här. Hon har inte gjort något för att förtjäna detta. Så länge hon ligger här svävandes mellan liv och död så kommer jag vara här. Jag kommer vara vaken för att jag är rädd att om jag somnar kommer hon försvinna. Jag vill att hon ska stanna. Jag snyftar till och blinkar bort fler tårar som gjort min syn suddig och låter även dom rinna fritt ner längs mina kinder. Om jag inte ser fel så kan jag nästan ana att hennes torra läppar vinklas lite uppåt. Hon måste hört mig. Hoppas det. Annars har jag suttit här och babblat på om mina känslor ut i tomma intet.

MANDA

Har du någonsin känt att du svävar mellan att sova och att vara vaken. Du hör vad som händer i din omgivning men du kan inte slå upp ögonen för att se det. Det är som att du är medveten och omedveten på samma gång. Så känner jag just nu. Jag hör svagt hur en röst bredvid mig pratar. Men det är ingen som svarar. Är det någon som pratar med mig då? Jag försöker lyssna lite extra noga. Jag hör en bekant röst. Jag har hört den innan men jag minns inte vem den tillhör. Jag hör dom små orden nästan viskas fram av rösten.

"Du gör mig hel. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du inte skulle finnas. Du är mitt allt. Även fast jag kanske inte visar det så är du det. Jag lovar att om du vaknar så lovar jag att alltid finnas här för dig. Jag ska aldrig lämna dig bara du vaknar. Bara du slår upp dina underbara ögon som är som en nyutslagen djup skog redo att utforskas. Snälla Manda. Du kan inte lämna mig här. Jag blir ett vrak av att bara se dig så här. Snälla Manda du måste vakna. Jag behöver dig" hör jag innan rösten tonas bort och ersätts av snyftningar. Vem det än är som sitter här bredvid mig så verkar jag betyda ganska mycket för den personen. Jag måste kämpa för den personens skull. Oavsett vem det är så måste jag kämpa. Jag måste vakna.

******************************************************

Okej så nu hade jag lite feeling här så jag skrev ett till kapitel samma kväll hehe... hoppas ni gillar det. Det har lite mer emotions än vanligt OCH ni får reda på en liiiiten pussebit från Mandas tidigare liv!

Det är lite längre än det vanliga eftersom mitt senaste kapitel blev väldigt kort. Så hoppas ni blev glada!

Det låten som jag ber er lyssna på i detta kapitlet är så bra! Älskar den så mycket, den är så fin! <3

Men aja nu måste jag sova för klockan är mitt i natten så gonatt! <3

Glöm inte att inte vara en spökläsare utan rösta,kommentera och sprid!

Read on pineapples!<3