Försök inte ändra mig

15: Pappa...

MANDA

Jag springer, springer så fort benen bär. Den varma sommarbrisen kastar runt mitt hår och jag skrattar, ler. Solen skiner över mig. Dom stora blommande vita körsbärsträden omsluter mig och då och då singlar små vita,sköra blomblad ner. Mina bara fötter möter det ovanligt mjuka gruset om och om igen. Jag känner mig så lycklig. Inga problem. Inga saker som stör. Jag fortsätter springa. Det känns som att jag kan springa hur länge som helst. Jag når fram till en liten dam. Där porlar vattnet av från en 3 meter hög klippa ner i den lilla gropen med vatten. Jag står vid kanten och tittar ut över dammen där fler av dom sköra vita blombladen flyter runt. Allt är fridfullt och fåglarna kvittrar runt om mig. Om man tittar upp kan man bara se små små skymtar av blå himmel eftersom det blommar så tätt på träden. Vart jag än tittar ser jag bara vita, små blommor överallt. Grusvägen jag nyss sprang på leder genom alla blomprydda träden och vidare någonstans som jag inte visste vart. Jag vände mig tillbaks mot dammen och kände hur små droppar då och då skvätte upp på min vita, tunna klänning. Jag slöt ögonen och tog in den underbara fridfulla stunden.

Steg börjar höras lite avlägset i gruset bakom mig. Jag slår upp ögonen och vänder mig förskräckt om. Där går en kille i min ålder. Hans smutsblonda hår ligger bekant som ett litet vilt fågelbo på hans huvud. Hans gröna ögon lyser i hans ansikte och dom tydliga käkbenen spänts löst om och om igen. Jag fortsätter stirra förskräckt på honom. Han kommer bara närmare och närmare för varje steg. Han ler ett snett leende medan han går steg för steg mot mig. Jag känner igen honom. Han är bekant. Jag kan inte placera honom men någonstans inom mig säger de att jag sett honom innan...det är han!

"D...de..det är...du..." stammar jag fram och pekar med ett skakande finger mot honom. Han fortsätter komma närmare med sitt snea leende.

"Vadå 'du'? Har vi träffats förrut?" Frågar han förvirrat med samma leende som innan.

"Du...du" jag sväljer hårt "du dog... du blev skjuten" jag fortsätter stamma och tar ett steg bakåt eftersom killen framför mig inte verkar ha några planer på att stanna med någon meters avstånd.

"Hur kan jag ha dött? Jag är ju här" han skrattar smått men det bleknar snabbt och detsamma gör hans leende. Det är något bakom mig han ser. Jag vänder mig sakta om och blir lika stum som han bakom mig. Allt rasar. Träden blir flera meter höga och glesa. Vinden blir starkare. Fågelkvittren upphör. Allt upphör att existera när jag får syn på personen bakom mig.

"Pappa..." säger jag i en utandning och känner hur jag börjar börjar falla i ett bottenlöst hål. Jag faller. Faller djupare och djupare. Tills öppningen på hålet ändast är en liten ljuspunkt i fjärran.

*************************************************

Okej hej på er alla!

Jättekort kapitel jag vet men ville gärna få till en kliffhanger i detta kapitlet!

Jag vet att jag lovade er ett kapitel igår men jag fick inte någon tid eftersom att jag åkte in till stan med några kompisar efter skolan och kom hem vid sex tiden och då hade jag liksom ingen ork att skriva så jag hoppas att det är okej❤️

Så hörni, jag kollade innan idag på hur många reads och sånt vi uppnåt och vi har nått 6k reads!!!!!!!! Asså tack så himla mycket allihopa det betyder så mycket att så många läser och röstar! Skulle vara kul om ni kommenterade lite mer också!❤️ Såg också att vi ligger på #15 i tonårsromaner!!?? Asså whaaaaaattt!!??? Vi är på första sidan, kan fortfarande inte förstå detta! TACK, TACK och återigen TACK!!!❤️❤️❤️

Glöm inte att inte vara en spökläsare utan rösta,kommentera och sprid!

Read on pineapples!❤️