Is this who i Am?

Kapitel 8

Kapitel 8

| Luke:s perspektiv |

Jag såg Esse komma ut från bakgården. Jag hörde hennes snabba andetag när hon kom närmare. Det märktes att hon var väldigt nervös. Jag såg att hon skakade när hon stod en meter framför mig. Nej! Nu får det vara nog! Ingen, inte ens min familj, ska få göra henne nervös. Jag vet inte varför, men jag kände att hon behövde en paus innan vi fortsatte in. Jag tog hennes hand och log mot henne. Hon kollade förvirrat på mig när jag drog med henne ut i skogen.

- Kom, ja jag och började springa.

- Vart ska vi?, frågade hon nyfiket.

- Jag ska visa dig en plats. Jag brukar alltid gå hit när jag är nervös.

Jag saktade in, och började gå, när jag kom på att hon inte har sina varg förmågor än. Hennes kondition är mycket sämre än min, även hennes snabbhet och hörsel. Hon kommer få allt när hon förvandlas första gången, vid fullmånen. Tro nu inte att vi förvandlas till en varg varje fullmåne. Det gör vi inte. Vi kan förvandlas när vi vill och vi har inte någon förbannelse som i filmer. Men eftersom Esse fick en trollformel över sig var det annorlunda för henne. Hennes förmågor kommer utlösas efter första förvandlingen. Och åter igen, det är inte som på filmer, vi bryter inte alla ben i kroppen och plågas i timtals. Det kommer inte Esse göra heller. När månen står högst upp på himmelen kommer hon bara springa och hoppa. Sen kommer hon tänka att hon vill förvandlas och då gör hon det. Men tillbaka till förmågorna. Nu har hon redan minnet. Alltså vi kommer ihåg allt vi vill komma ihåg extra bra. Annars är våra minnen som vanliga människor. Hon tittade tacksamt mot mig när jag började gå. Vilket fick mig att skratta.

- Du vet att du får säga till om det går för fort, sa jag och skrattade igen.

| Esse:s perspektiv |

Men vad alla ska skratta åt mig. Jag är inte van vid allt det här än. Bara tanken på att se mig ur en vargs synvinken fick mig att bryts ut i skratt i mitt huvud.

- Du vet att du får säga till om det går för fort, sa Luke och skrattade igen.

- Jag skulle precis göra det ju, skrattade jag tillbaka.

Vi bröt ut i skratt och fortsatte gå framåt. Vi pratade och skrattade om allt möjligt till vi kom fram till en liten sjö. Solens strålar träffade vattnets yta, genom trädtopparna, och fick vattnet att glittra. Den fick mig att tänka på min och Vendelas lilla sjö.

Jag kände mig genast mycket lugnare. Vilket Luke märkte, för han kramade åt min hand. Jag vände mig mot honom och gav honom en lång kram. Han kramade mig tillbaka och jag kände mig så trygg i hans famn. När jag tillslut drog mig undan från kramen nickade han in i skogen igen. Vilket var ett tecken på att vi borde bege oss hem.

När vi kom ut ur skogen kände jag mig redan mycket lugnare. När vi kom upp på verandan tog jag ett djupt andetag och släppte Lukes hand. Jag öppnade dörren och kollade in i vardagsrummet. Där stod det en massa människor. Alla pratade med varandra och jag kunde inte låta bli att le.

- Esse! Där är du ju, ropade mamma och alla vände sig mot mig och Luke.

Alla kom fram till mig en och en. Alla hälsade på mig var väldigt trevliga. Alla sa grattis till mig och att mina presenter var i mitt rum(?) jag menar, varför skulle dem ge mig presenter när dem inte kände mig än. Jag fick förklarat för mig att dem redan älskade mig. Dem tyckte att det kändes som att vi hade känt varandra hela livet. Precis som jag kände med mamma och resten av familjen vid första mötet. Jag kände visserligen en koppling till alla andra som var en del av min familj också. Som mina tvilling kusiner, Smilla och Bea. Dem var lika gamla som mig och vi kom väldigt bra överens.

Jag kom underfund med att jag även kunde prata i länkar med dem. Men det var ändats så länge vi var på samma territorium. När dem återvänder hem kommer länken att försvinna. Så vi tog varandras nummer och sociala medier osv.

Dem gav mig en vit klänning som jag skulle ha senare på eftermiddagen. Men eftersom alla redan var ombytta till sina finkläder gick jag in på toaletten och gjorde det jag med. Den satt perfekt. Jag älskar den.

Nu var det dax för det stora. Det som fick mig livrädd. Men så fort jag kände Lukes hand på min axel blev jag genast lugn. Nu var det dax.

Flocken.

När vi, Jag, mamma, pappa, Luke, Stella, Nova och Love kom ut till en stor gårdsplan chockades jag. Det var väldigt många människor. Men jag kände mig så trygg. Jag och min familj gick fram till scenen och pappa vinkade till mig att komma fram till honom. Jag gick med snabba steg fram till honom och tittade ut över folkmassan som log mot oss. Man såg direkt att dem hade respekt för min familj. Inte bara för att den var Alphan och Lunans familj. Utan för att dem verkligen hade respekt.

- Det här är min dotter Esmeralda, ni vet alla historien, och jag hoppas att ni kommer behandla henne som om att hon alltid har varit en del av oss. Idag är det även doppet för min och Alexas nyaste son, Love, ni är självklart inbjudna till festligheterna om ni vill komma. Det börjar klockan 17:00. Han en fortsatt trevlig kväll.

----------

Hej på er. Jag har en fråga till er. Finns det någons perspektiv ni skulle vilja se ur? Om ni har några förslag är det bara att skriva i kommentarerna.

Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni gillar det :)
/ Kram på er, Tuva

Ps: min berättelse är inspirerad av @98emma , så jag tar inspiration från hennes berättelser.