Is this who i Am?

Kapitel 22

| Kapitel 22 |

| Esse's perspektiv |

Vi går längst en stig och pratar om allt möjligt. Tills jag hör ett ylande. Jag tvärstannar och lyssnar.

Pappa.

- Esse, vad är det?! Frågar Ethan oroligt.

- Det var pappa! Jag måste hem, nu!

- Om vi skiftar går det snabbare, säger Ethan.

- Jag vet inte om jag vågar. Liksom det är fortfarande ganska nytt.

Ethan instämde och vi började småjogga hem, hand i hand. När vi kom närmare alla hus springer Ellie fram till mig med världens största leende.

- Nova är tillbaka! Jag och Axel hittade henne. Skynda er till Flockhuset, Skrattar hon fram.

Dom orden fick mig och Ethan att springa till Flockhuset, som alla i flocken säger, fast det är mitt hus, för jag bor där. Jag slänger upp dörren och går in i vardagsrummet där jag ser Nova sitta i mammas knä och skratta.

Dom tittar upp på mig och Nova ler ett gulligt leende och klappar sina händer. Jag vet inte vad jag ska göra. Min lillasyster är tillbaka. Men jag har en massa frågor. Men jag avbryts i mitt tänkande när Nova börjar prata.

- Esse, kjam? Frågar hon och räcker fram armarna.

Jag kan inte låta bli att skratta med tårar i ögonen. Mamma reser sig upp och går mot mig. Hon ler och ger mig Nova, som kramar om mig och pussar min kind.

Lyckligare än såhär tror jag inte man kan vara.

| Jonte's perspektiv |

Jag satt och gjorde lite pappersarbete när jag plötsligt hörde Axel, en av vakterna som nyss började sitt skift, länka till mig.

'Sir?! Kom till norra västerstenen, vi har Nova!'

Med dom orden släppte jag allt och sprang ut i köket där Lex stod och gjorde mat. Hon tittade chockat på mig och slängde av spisen. Efter en snabb förklaring var vi båda i vargform och påväg mot norra västerstenen. Det är en gigantisk sten i norra delen av vårt territorium.

Efter kanske fem minuter kom vi fram till vår destination. Där stod Axel och hans syster Ellie, som är nära kompis till Esse, med våran älskade dotter i sin famn. Lex tog Nova i sin famn och började gråta.

Jag kramade om dom båda en stund innan jag ylade. Jag skickade ut ett meddelande till alla i flocken. Jag sa att Nova var tillbaka. Jag hoppades på Esse skulle förstå att det var jag. Vi har nämligen inte gått igenom ylanden än.

Men med tanke på hur snabbt hon och Ethan tog sig till huset förstod hon att det var jag. Vi hade en liten familjestund. Nu är det bara Love kvar...

| Luke's perspektiv |

Jag var inne på mitt rum med Vendela när jag hörde pappa yla. Vi skyndade oss ner och väntade tills mamma, pappa och förhoppningsvis Nova skulle komma. Inte långt senare kom dom. Alla tre. Man kan inte beskriva lyckan i mig när jag såg Nova!

Jag gick fram till mina föräldrar och kramade om dom. Sen pussade jag Nova på pannan och gick till Vendela som såg lyckligt mot mig. Efter ytligare några minuter kom Esse och Ethan instormande. Den kvällen var mysig.

Nu är klockan 04:38 och jag, Vendela, Esse och Ethan sitter ute på verandan och bara myser. Vi skrattar och Vendela har nu fått lära känna Ethan. Vilket hon har viljat göra ganska länge. Hon vill ju veta vem hennes bästa kompis dejtar. Vi har det iallafall bäst.

- Jag måste bege mig hemåt nu, säger Ethan och pussar Esse på huvudet.

Hon ligger i hans knä och ser besviket på honom men reser sig upp efter en stund.

- Och jag tror jag ska gå och lägga mig, svarar hon och gnuggar sina ögon.

Vi ställer oss upp och Ethan kommer fram och kramar oss hejdå.

- Vi får se till att göra om dethär igen snart. Det var verkligen kul att träffa er, säger han och ler.

- Absolut, detsamma, svarar Vendela.

Ethan ler mot henne och vänder sig om för att gå fram till Esse. Han kramar henne och ger henne sedan en mjuk kyss på munnen. Sedan säger han hejdå och joggar iväg in i skogen. Vi säger godnatt till Esse och smyger upp på mitt rum och lägger oss i sängen.

Denna dag har varit bra.

----------

Jag har beslutat att skriva några kapitel till. Men sedan runda av. Få det kommer bli en uppföljare. Jag hade inte så många idéer till denna berättelse när jag började skriva, så det kanske gjorde den lite tråkig. Men nu till nästa har jag fler.

Jag får väl skylla på att detta var min första berättelse. Men jag uppskattar verkligen alla era fina ord! Tack!

Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni gillar det :)
/ Kram på er, Tuva