Is this who i Am?

Kapitel 13

| Kapitel 13 |

| Esse's perspektiv |

När jag äntligen öppnar ögonen, efter vad känts som en evighet, sitter mamma vid min sida och ler.

- Hej, gumman. Hur mår du?

- Bra. Svarar jag.

- Det värsta är över nu. Nu är det bara förvandlingen. Kom så går vi ut.

När jag reser mig upp ur sängen känner jag mig redan mycket piggare. Så fort vi kommer ut ur huset känner jag Luke's varma armar runt omkring mig. Jag kan inte låta bli att le. Han är ju bara för gullig.

Jag får veta att jag varit borta i nästan 24 timmar. Vilket jag är väldigt tacksam över. För under dessa 24 timmar skulle jag genomgå olidlig smärta. Enligt Minda. Hon hade lagt en sömn formel över mig när huvudvärken startade.

Vi går igenom hur jag ska göra en gång till. Så att jag är säker. När jag ser upp på himlen, från den tomma ängen, är månen nästan helt full. Jag ställer mig i position. Plötsligt känner jag en mycket speciell känsla. Jag kan inte beskriva den. Det känns som att jag inte är själv.

"Det är dax nu" säger en röst i mitt huvud.

Jag tar sats och springer fram. Sen gör jag ett hopp och förvandlas till en varg. Eller det hoppas jag i alla fall. För jag står på alla fyra och har en lysande vit päls. Bakom mig hör jag alla jubla. Inte långt efter känner jag armar runt omkring mig igen. När jag vänder mig om står det 3 magnifika vargar och en människa där. Jag gör ett tappert försök i att le. Men det är inte lätt i vargform.

'Du klarade det älskling!' Hör jag mamma säga.

'Nu skiftar vi tillbaka' säger pappa.

Det gör vi. Jag klarade det. När när jag öppnar ögonen står alla där och ler stort mot mig. Inte långt efter har vi en mysig familjkram. Vi bestämmer att vi ska gå hem och äta. Jag har ju inte ätit på nästan 24h!

| Luke's perspektiv |

Jag såg henne skifta. Jag såg henne. Lyckan i mig går inte att beskriva. Min älskade lillasyster klarade av det. Så fort jag fick tillbaka krafter i mina ben sprang jag fram till hennes vita ståtliga varg. Jag är så stolt över henne.

När vi kommer hem igen ställer sig pappa och börjar göra pannkakor. Hans pannkakor är de godaste som finns!

- Nu är det dax för mig att återvända hem. Jag ser att ni kommer klara er jätte bra med familjens hjälp, säger Minda till Esse.

- Ska du inte äta lite innan du går? Frågar mamma

- Nej, jag klarar mig. Det var trevligt att träffa er igen. Men nu måste jag ge mig iväg,

Hon har sakta upp handen och sveper den över sitt huvud. På mindre än en sekund är hon borta. Det ända som finns kvar är röken hon lämnade efter sig. Jag hör hur Esse flämtar till bakom mig.

Efter det börjar vi äta våra pannkakor. Vi har en massa goda saker på dem. Det bästa som finns. Detta är en familjetradition. Kanske lite löjlig att kalla tradition men jaja.

Vi låter Esse berätta lite om hur hon upplevde de hela. Hon berättar att hon hörde en röst i sitt huvud. Vi förklarade lite snabbt för henne att det var hennes inre varg som vaknat till liv nu.

Pappa sa även att hon skulle vara hemma veckan ut. Hon har en tjock bok att läsa... Jag vet tro mig. Okej, jag läste den inte. Jag var ju bara 5 när jag skiftade första gången. Men den är tjock och innehåller bara all möjlig fakta om oss skiftade. Det kanske är intressant för Esse. Vem vet.

----------

Nu för att inte förvirra er. Lite info. När jag skriver:
- : är det någon som pratar
' : någon som pratar i länken
" : deras inre varg som pratar med dom.

Hoppas ni förstod. Jag vill gärna veta vems perspektiv ni skulle vilja se ur. Så kommentera gärna.

Och tack för era fina kommentarer! Det betyder mycket!

Kommentera gärna vad ni tyckte och rösta om ni gillar det :)
/ Kram på er, Tuva