chapter 31

11 0 0
                                    

"Ugh, ang ulo ko… ang sakit." I felt so groggy and tired. Idagdag nyo pa ang hang-over ko at etong sugat rito.. sa puso ko. Yeaaa. Ang sakit talaga…

I felt someone was beside me as I looked through the mist in my vision. I opened my eyes and found Rex’s head buried under his arms. He suddenly woke up by the noise I made. I looked at the clock hanging at the wall, telling me that it was now 3 in the morning.

“Gising ka na pala. *yawn.*”

“Ang sakit talaga ng ulo ko.” I complained. He stood up. “Teka. Kukuha kita ng kape para dyan.” And he walked out of the room.

I tried to clear my mind of what happened. Okay. Kasama ko si Lawrence kagabi na uminom, tapos -- yun na lang ang naalala ko. Nalaman ko na lang na nandito ako sa kwarto ni Rex, which means hinatid ako ni Lawrence rito.

He went back with a cup of black coffee in his hand. “Oh. Inumin mo.” He handed me the cup as he sat down. Uminom ako ng unti bago ako nagsalita. “Di ba dapat nasa ospital ka ngayon?”

“Nagcheck-out na ko pagdating ng hapon pagkatapos kong isugod si Candy sa ER.” Candy nanaman. Palulunukin kita ng candy nang matauhan ka kung sinong kaharap mo ngayon. “Halos murahin mo na nga ako at isumpa sa harap ni Lawrence kagabi. Mahiya ka naman.”

“Huh? Anong pinagsasasabi mo? Kelan kita ginanun?”

“Kagabi.”

*Flashback*

When we arrived at the front of our house, he took me out. “Ano b-ba.. ay--yoko pang umu--wi…” I groaned. “Teka, wag kang malikot.” He pressed the doorbell. Then, my not-so-clear vision saw Rex at the door, approaching me. “Anong nangyari sa kanya?” He attempted to carry me but I explode when I realized that he was the cause of this ache.

“HEH! WAG MO NGA AKONG MAHAWAK-HAWAKAN! WAG KANG LALAPIT!” I exclaimed as I shove him away and Lawrence’s hand too. I stood steadily and pointed my hand like a year older.

“HOY, IKAW! !@#$ KA! !@#$%^&* KA SA BUHAY KO! DAPAT SA’YO !@#$%$#@ NA! NAKAKA-@#$!%^* KA! I !@#$%^ HATE YOU!”

*End of Flashback*

“Si… nabi ko yun kagabi?” I asked and he nodded. His phone suddenly rang and he answered it. Medyo narinig ko yung boses sa kabilang linya. “Carlo?” Said the other line.

“Candy? Bakit?”

I shove the phone away from his ears as I hear her voice says, ‘I need you.’ before I shut the phone off. “Ano ba?! Ba’t mo pinatay?”

I just kept my silence at that time. “Amp. ANO BA, IBALIK MO NGA SAKIN YAN!”

“Ayoko.” I shook my head, almost hiding my eyes beneath my hair. I felt him walking towards me. “Ibalik mo na.” He begged, trying to be so nice. “Ayoko nga sabi.”

“TANG*NA NAMAN! ANO NANAMAN BANG PROBLEMA MO HA?!” He exclaimed.

I finally faced him. “ANG PROBLEMA KASI SAYO, NAPAKACLUELESS MONG TAO! HINDI MO BA ALAM ANG NARARAMDAMAN KO NGAYON?! IKAW NA YATA ANG PINAKAMANHID NA TAONG NAKILALA KO!”

“AT BAKIT AKO NAGING CLUELESS, HA?! BAKIT, ALAM KO BA KUNG ANONG NARARAMDAMAN MO NGAYON HA?! HINDI AKO MANHID GAYA NG INAAKALA MO!”

“BAKIT HINDI MO ALAM NA GUSTO KITA KUNG MANHID KA?! -- BAKIT AKO NAGING MANHID KUNG GUSTO KITA HA?!” We exclaimed in unison.

accidentally inloveTahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon