Tempting to touch| n.h (UNDER REDIGERING)

Kapitel 11

-What happend?- frågar mamma oroligt.
-I fell... Nothing big.- försöker jag och tittar osäkert på mitt gips.
-Nothing big? It's broken!- säger hon förtvivlat. Jag suckar tyst och tar hennes hand med min friska.
-Mom, I promise I'm okay. I fell, it could have happend anyone...-
Jag rycker på axlarna och ser på min mammas ansiktsuttryck att hon går på det.
-You scared me, Cupcake.-
Hon smeker min kind och jag ler svagt mot henne.
Sedan går jag in på mitt rum.

✖️✖️✖️

Han ställer sig argt upp och slår näven i bordet.
'Here we go again' tänkte jag.
-What have I done to deserve such stupid wife as you!?- skrek han.

Han flippade loss för något så dumt som att mamma glömt ta fram en krydda eller nåt. Jag orkade ärligt talat inte lyssna...
Men det han just sa fick min uppmärksamhet och jag var väldigt nära på att brista ut i skratt, för att inte prata om hur arg det gjorde mig.
-The fact that you can't figure that out yourself is a bit alarming...- skratta jag och mötte hans blick.
Hans ansiktsuttryck blir blankt. Sedan, innan jag hann reagera, slängde han sig över bordet och jag fick en rejäl lavett.
Jag kunde inte hjälpa när jag fick tårar i ögonen.
Mamma skrek till och Edeline gömde sitt ansikte i sina händer.
-You wanna know a secret?- frågade efter stund, med grötig röst och tittade på honom. Han bara stirrade på mig.
-You don't deserve us. We're too good for you.- sa jag spydigt.
Än en gång slängde han sig över, men inte över bordet utan över mig.
Min stol föll bakåt, med mig på och pappas tjocka, tunga kropp över mig.
Jag stönade till av smärta när mitt huvud slog i golvet, men ännu värre var det när han fick tag i min skadade handled och vred om.
Jag skrek ut i smärta och tårar svämmade över. Jag började andas fortare i ett försök att dämpa smärtan men det funkade inte.
Min pappa bara skratta.
-Melody!- skrek min mamma och skynda sig fram till golvet bredvid mig och nånstans i bakgrunden kunde jag höra Edeline snyfta.

✖️✖️✖️

Pappa hade lämnat oss och gått och satt sig i soffan vid det här laget.
Jag reste mig sakta upp med ett stadigt grepp om min skadade hand.
-I... I need to ... I need to get out of here...- stamma jag och försökte mitt bästa med att sluta gråta.
-Where? Let me help you!- sa min mamma och jag kunde höra paniken i hennes röst.
-No.- sa jag när jag kommit upp på fötter.
Sen lämnade jag min förvirrad mamma på golvet och far ut till min bil.

✖️✖️✖️

Jag kommer in i samma väntrum och sätter mig ner för att vänta på min läkare.
Jag tittar mig omkring, med mina rödsprängda ögon, och blir lite förvånad när jag ser några som varit där ända sedans jag var här tidigare idag.
Men jag blir ännu mer förvånad när jag ser Niall sitta i ett hörn. Sönderslagen.
Det känns som jag ska tappa min haka i mitt knä. Vad har hänt?!
Jag reser mig fort upp och skyndar mig över till honom. Han hade inte sett mig än, men när jag är några meter bort ser han mig och får ett oroligt ansiktsuttryck.
-What happend?!- frågar jag förfärat och hatar det faktum att jag inte kan placera mina händer på hans kinder.
-What happend to you?- frågar han oroligt och granskar mig.
-It doesn't matter.- säger jag snabbt och skakar på huvudet. -Niall... You're ... You're...-
-Beaten?-
-Yeah...- andas jag tungt.
Han ler trött mot mig, men svarar inte mig.
-What happend?- frågade jag lite skarpare men han mötte inte ens min blick.
-Niall! Answer me!-
Jag tar ett steg närmre honom, då reser han sig upp.
-Look I'm sorry I got you involved with me!-
Jag tittar förvirrat på honom.
-I should have listend to you- viskar han och tittar ner på mig med smärta i blicken.
-Niall, what the fuck are you talking about?-
-You don't want anything to do with me... Do yourself a favor and forget your feelings for me.-
-Niall Horan.- ropade en läkare ut. Vi båda vände oss om. Sen vände jag mig tillbaks till honom och greppade tag om hans hand för att visa att jag ville att han skulle stanna.
Han lutade sig ner mot mig och kysste min kind.
Sedan drog han sig enkelt ur mitt grepp och gick mot läkaren.

✖️✖️✖️

-I fell.- ljuger jag när min irriterande läkare, dr. Thomson, sitter framför mig igen. Jag kan se att han inte tror mig.
-Are you sure?-
Jag tar ett djupt andetag.
-You've been crying.- konstaterar han. Jag rynkar på pannan. Var ville han komma?
-Yeah well, it kinda hurts to break something that's already broken.-
Jag kan höra min irriterade ton, men jag kunde inte bry mig mindre.

✖️✖️✖️

Jag ska precis gå ut från undersökningsrummet.
-You know I don't belive your story?- säger dr.Thomson. Jag stannar till.
-Not my problem.-
Sedan ryckte jag upp dörren och stack därifrån.

✖️✖️✖️✖️✖️✖️✖️✖️✖️✖️✖️✖️
Förlåt för kort kapitel. Älskar er mina vackra läsare!💕😘