Tempting to touch| n.h (UNDER REDIGERING)

Kapitel 23

Det har gått ungefär tre veckor sedan jag och Edeline flyttat in hos killarna.
Det har nog ärligt talat varit de tre bästa veckorna någonsin.
Killarna är helt fantastiska mot både mig och Eddie.

Vi har ett ganska så stort rum med en stor dubbelsäng i hörnet rakt fram när man kommer in där. En vit stor, mjuk, väldigt mjuk, matta på golvet och en stor garderob där båda våras kläder får plats. Och sedan bredvid en helkropps spegel som Eddi verkligen tyckte om.
Sist men inte minst, ett vanligt stort fönster på väggen mittemot sägen med vita tunna gardiner hängandes vid sidorna.

Under de här tre veckorna hade vi haft så jävla kul! Det ända som jag saknat var Niall. Det var längesen jag hörde från honom.
Men jag får skylla mig själv! Det här var mitt val och även fast saknaden tog död på mig så stod jag fast vid det!

•••

Jag hade redan varit och lämnat Edeline i skolan tidigare på morgonen, sedan hade jag tagit en tur in till stan innan jag åkt hem och lagt mig igen.
När jag nu vaknar är klockan halv tolv på förmiddagen och jag sträcker på mig innan jag kliver upp.
Jag går över golvet och fram till spegeln.
Ett flin slinker ut och jag pillar lite med topparna på mitt hår.
Shit, jag undra verkligen hur de andra skulle reagera!

Jag tog på mig ett par svarta mjukis shorts och en grå, lös, ganska lång kofta över mitt vita ribbade linne innan jag öppnade dörren till mitt rum.
Jag hörde prat och skratt från undervåningen och förstod att de var vakna.

Jag stannade på det sista trappsteget när alla hade fått syn på mig och vägrade att titta bort.
Jag bet mig lite löst i läppen och visste inte om jag skulle gråta eller skratta.
-Yeah, I know it's a bit crazy... But... I got an impulse?- sa jag försiktigt och trampade nervöst med fötterna.
Louis och Zayn lade huvudet lite på sne medan de studerade mitt blåa hår, medans Liam och Harry bara tittade förvånat på mig.
-I like it.- sa Harry och log.
Zayn reste sig från sin stol och gick fram och började pilla med det som en liten femåring.
Då kunde jag inte hålla mig för skratt längre.
-You're starting to scare me!- skämta jag och tårkade bort en tår som runnit ner för allt skrattande. Han skrattade med mig och putta till mig lite.
-Badass...- mumlade han imponerat och gick och satte sig igen.
Jag ryckte på axlarna och tog fram en skål som jag skulle ha till mina flingor.
-When did you even do it?- frågade Louis som fortfarande satt med en drömmande blick på mitt hår.
Snacka om att jag har konstiga vänner...
-After i left Eddie at school.-
-We should let her do that more often.- sa han till de andra killarna och jag skratta till.
Det var sant. För det mesta var de någon av killarna som lämnade Edeline. Jag hade sagt till dom flera gånger att jag var fullt kapabel till att göra det själv, men jag hade som sagt inte så mycket att säga till om.
-Well, you sure do light up the room.- log Liam och kysste min kind.

•••

Det knackade på dörren och jag skyndade mig då, efter att ha stått och velat ett tag, med att slänga på mig en helt svart enkel tröja, till mina slitna ljusa jeans.
-Come in!- ropa jag.
Harry kom in och satte sig på min säng.
-Have you talked anything with Niall?- frågade han och jag kom och satte mig bredvid honom, medans jag satte upp mitt långa, blåa hår in en knut.
-No.- sa jag tyst och skakade på huvudet. Han bet sig i läppen och nickade svagt.
-What is it, Hazza?- frågade jag för jag märkte klart och tydligt att han ville få någonting sagt.
-You're okey right? No hard feelings?- frågade han försiktigt. Jag rynkade lite på pannan.
-No. We're just taking a break from eachother.-
Han nickade igen.
-Well, I just wanted to tell you that he's comming over today. So you're aware.-
Jag tog ett djupt andetag. Det var jag inte bered på.
Jag menar, vi hade inte gjort slut. Det var bara en paus! Men vi hade inte prata på så länge och det kändes så konstigt.
Jag älskade honom och saknade honom.
Men vi var så komplicerade. Men jag visste även också att jag inte kunde föreställa mig ett liv utan honom.
Men kunde han föreställa sig ett liv utan mig? Det var den frågade som hemsökte mig.
Jag nickade.
-O-okay.- stammade jag, lite chockat fram.
-Sure?-
-Yeah.-