Tempting to touch| n.h (UNDER REDIGERING)

Kapitel 13

Jag väntar vid hans bil på skolparkeringen.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas idag.
Efter en liten stund, öppnas skoldörrarna och Niall kommer ut.
Utan att ha någon kontroll över det ler jag.
Men jag hade ändå varit bered på att han skulle kommit med dom andra killarna. Han har dragit sig undan från dom...
Han vill nog inte att jag ska märka, men det gör jag. Han har inte varit sig själv. Och det förstår jag nu...

Jag märker hur rädd han är. Så fort någon tar tag i honom, utan varning, slår han runt. När han ser att det inte är någon fara, ser han ut som han just vaknat från en mardröm.
Jag hatar att jag inte kan hjälpa honom...
Jag försöker... Jag gör allt jag kan, men jag kan inte hjälpa till med rädslan som borrat sig in i honom. Och jag hatar det.

-Hi.- säger jag och ler svagt mot honom, när han kommer fram.
Han ser fortfarande slagen ut, men ändå lite bättre.
-Hey.-
Han lindar en arm runt min midja och drar mig intill sig. Sedan kysser han mig mjukt.
Jag ler mellan kyssarna vilket får honom att le.
Känslan jag får när han kysser mig är... Obeskrivlig.
Han får mig till att känna mig säker, hemma... älskad.

Och det faktumet att han gör det inför alla...

-Ready?- frågade han och smekte min kind. Jag nickade och gick och satte mig, och snart där efter satte sig Niall.

•••

-So... Do you have any idée of where you're gonna get the money from?- frågade jag försiktigt.
Jag satt på diskbänken och Niall stod bredvid mig och gjorde te.
Han bet sig i läppen.
-I'll fix it.-
Jag kunde höra att han inte ville prata om det.
Vattenkokaren stängdes av och han drog ut kontakten.
-Hey. I'm sorry. We don't need to talk about it.- sa jag och tog hans hand innan han hann hälla upp. Hans hand skakade alldeles för mycket för att kunna lyckas med det.
Han kramade min hand och ställde sig framför mig.
Min panna vilade mot hans och mina armar var bundna runt hans nacke.
-I'm sorry.- viskade han och jag kände hur han la sina händer runt min midja.
-Don't be.-
Jag puffade lite på honom, så att han lyfte sitt huvud, sedan tryckte jag mina läppar mot honoms.
Han kysste tillbaka och drog mig närmre, medans mina armar hölt honom stadigt hos mig.
Mina ben särades och han ställde sig emellan dom. Dom svingades runt hans midja, medans mina händer var i hans hår ena sekunden och smekte hans kinder i nästa.
-Princess?- sa han mellan kyssarna. Jag drog ifrån lite och tittade honom i ögonen.
-What?- frågar jag oroligt.
Han ler och smeker min kind, vilket får dom till att bli lite varmare.
Han lutade sig mot mig och kysste mig svagt.
-I think I love you.- viskade han.
Det tog några sekunder för mig att låta orden sjunka in.
Ett leende sprider sig över mitt ansikte och jag känner mina ögon bli vattniga.
Jag stänger dom för att det inte ska synas.
-I think I love you too.-

***

Jag rycker till av ljudet av min mobil.
Det är bläcksvart i rummet och jag har Nialls starka armar runt mig.
Jag försöker maka mig lite närmre nattduksbordet tills jag äntligen hittar det. Då börjar jakten på min mobil.
Jag får tag på den och hinner inte titta på vem det är som ringer innan jag trycker på svara.
-Hello.- fråga jag och om det inte varit mitt i natten, skulle man trott att jag var full.
-Cupcake?!- fråga min mamma panikslaget.
-Mom? What's going on?- frågade jag oroligt och satte mig upp.
Niall hade vaknat, tänt en lampa och tittade frågandes på mig.
-Is Edeline with you?!-
-N...no, mom what's going on?!-
Nu började jag bli riktigt orolig.
-I was going to check on her, you know like I always do at night, but when I got in to her room, she was'nt there! I've searched the whole house and she is'nt here!-
"What time is it?" mimade jag till Niall.
Han tog sin mobil och visade mig skärmen.
03.08
Holy shit!
-Has dad done something?- frågade jag fort.
Det blev tyst i andra luren, men jag hörde hennes andetag, så jag visste att hon var kvar.
-Mom!- sa jag förtvivlat.
För i helvete, hon måste prata!
-We... We fought... Me and your dad. She must have gotten scared...-
Jag skakade på huvudet.
-She has seen you two fight a lot of times, why would she run away now?-
Jag förstod inte.
-Oh dear...- sa min mamma svagt i andra sidan luren.
-What?-
-She got scared of me...-
-What are you talking about?- frågade jag förvirrat.
-Dad pulled a gun at me.-
-What?!-
Jag kunde känna min andning bli tyngre. Vad i helvete är det som har hänt?!
-I screamed at her to run... But she was like paralyzed. I kept screaming at her and when she didn't react I... I slapped her. Then I pushed her into her room.-
Det hördes att hon börjat gråta nu.
-She got scared of me. I've nerver been that way to her...-
-Mom, listen! You did that cuz you were scared she'd die. You didn't do it to be mean, you did it to save her. We'll find her! Okay?
Me and Niall will go search for here right away.-

Niall hoppade upp ur sängen och drog på sig jeans och tröja. Sedan gick han och hämtade mina kläder på golvet och gav dom till mig.
-I'll come with you!- grät mamma.
-No. Stay home. If it's true she got afraid of you, then you wont help.-
Jag menade inte att vara taskig mot henne, men just nu hade jag inte tid för att ljuga.

•••

-Try the fountain.-
Niall behövde inte ens fråga utan visste precis var jag menade.
Vi hade kört i ungefär tre kvart, men tanken på fontänen hade aldrig slagit mig.
Det var där vi suttit när hon hade ätit glass och Niall och killarna hade kommit fram till oss.
Det måste ha tagit lång tid för hennes små ben att komma ända dit...
Och hur hittade hon ens dit?
Ja, det vill säga om hon nu var där.

•••

Jag öppnar dörren och springer ut innan Niall ens hunnit parkera.
-Edeline!- ropa jag.
Där vid fontänen satt hon. Men hon satt inte själv.
Ett gäng av tjejer och killar, uppklädda satt vid henne, och min panik bara växte.
Jag kom springandes fram till dom och ryckte Edeline i min famn.
-Oh my god, Edeline!- andades jag ut och hölt henne nära.
Jag kunde känna blickarna från dom andra men brydde mig inte. Verkligen inte.

För ungefär en halvtimme sen trodde jag att jag aldrig skulle få se henne igen och nu hölt jag henne i mina armar.
Jag låssade lite på taget och tittade på dom andra. Niall hade kommit upp vid min sida och jag kände hans hand på min höft.
-Have they done something to you?- frågade Niall Edeline.
-Who are you?- frågade en kille, med hemsk andedräkt och ställde sig beskyddande upp.
Han hade jeans och skjorta, och hans hår var uppsatt i en manbun.
-I'm her sister! Who are you?- fråga jag argt. Jag svär om dom skadat henne...
-Okey, umm, we found your sister here...- avbryter en blond tjej som inte verkar lika full som killen och ställer sig emellan oss.
Hon var vacker. Mycket vackrare än jag.
Hon hade en en blå, silvrig, tajt klänning och svarta klackskor som gjorde henne lite längre än hon nog var.
-She was all alone, we just made sure she was okay.- lovade hon.
Jag tittade på Edeline och såg att hon log lite svagt till den blonda tjejen.
Okej. Allt var okej.
Jag vände mig till tjejen och dom andra.
-Okey. Thank you ...and I'm sorry.-
Jag log mot den blonda tjejen och tog Edeline i handen.
-No problem.- log hon tillbaks.

Niall la en hand på min korsrygg och vi började gå mot hans bil.
-Never do that again.- viskade jag till Edeline. Hon tittade upp på mig och jag såg hur trött hon var.
-Come here.-
Jag lyfte upp henne i min famn och bar henne resten av sträckan.
En lång, lättsam suck lämnade min mun.
Herregud...

💚💚💚
Nytt kapitel!!
Tack sför att ni läser!
Love ya!❤️😚