Tempting to touch| n.h (UNDER REDIGERING)

Kapitel 25

Vi hoppade av bilen och jag gav det välbekanta gamla området en blick?
-Feels wierd to be back?- frågade Louis som dragit upp en cigg och tänt den.
Jag log halvt och tittade mig omkring innan jag vände mig till honom.
-You say. You've been gone the longest.-

Louis stack när han var femton, två år innan jag flyttade.
Hur han kunde göra det förstår jag inte.
Jag menar hur fan överlevde han? Han var bara femton!
Jag förstår fortfarande inte det.
När han lämnade var nog den värsta tiden i mitt liv. Han hade alltid varit där och var den person som betydde allra mest. Helt plötsligt hade han lämnat mig och var som bort blåst.
Jag hade försökt få tag på han i flera månader.
Jag ringde och ringde. Jag försökte få fram nåt från hans föräldrar och andra kompisar, men det funkade ju tydligen inte så bra för mig.
Han var borta och allt jag kunde göra vara att accepter det... Fast det gjorde jag inte.
Han sårade mig. Och jag hade fortfarande inte förlåtit honom. Skulle jag vara ärlig visste jag inte om jag någonsin skulle kunna.
Och komma tillbaks hit gjorde inte saken lättare. Det var som att hälla salt i såren.

Han ryckte på axlarna och sparkade lite i marken där han stod lutad mot sin bil.
Jag suckade och skulle gå förbi honom.
Då räcker jag ut armen och får tag i hans cigg och fimpar den, sen fortsätter jag att gå mot huset som var som mitt andra hem.
-What the fuck?- flina han och slog ut med armarna.
-You need to stop smoking.- muttra jag.

•••

Hon tittade från den ena till den andra och visste nog inte vad hon skulle göra.
-Louis...- viskade hon och drog honom intill sig.
Jag visste att han fortfarande höll kontakt med sin familj i och med Jackie, men han hade inte träffat dom på tre, snart fyra, år.
När Lilly släppte greppet om sin son var det min tur.
-How are you, Sweetheart?- viskade hon och strök sin hand över min rygg.
Jag kramad hårt tillbaks. Gud vad jag saknat henne!
-I'm fine.- sa jag tillbaks.
-I'm so sorry.- viskade jag sedan.
Hon tog ett hårdare grepp om mig.

-Who was it?- frågade en nyfiken stämma som jag mycket väl kände igen.
Vi avslutade kramen och båda jag och Louis följde dit ljudet kommit från.
Grant lös upp i ett leende och Louis fick böja sig ner för att plocka upp honom i sin famn.
-Louis!- tjöt han glatt och hölt ett stadigt grepp om sin storebror.
Jag log stort och torkade bort en tår som runnit ner.
Louis vände sig mot mig med Grant fortfarande i sin famn och log.
-You remember this crazy girl?- frågade han Grant och pekade på mig.
-Melody?!- frågade han chockat och kisa med ögonen mot mig. Jag skratta och nicka.
Louis kom närmre och Grant bytade från Louis's armar till mina.
-But your hair is blue!- sa han förundrande och drog lite löst i det. Jag nickade och log.
-And you're way faller then before!- sa jag som att jag inte förstod vad som hänt.
-It's called growing.- sa Grant och pekade mig i huvudet med ett finger. Jag skratta och satte ner honom. När jag flyttat var han bara fyra och nu är han fem.

Louis som tagit en liten rundtur kom tillbaks ut i hallen.
-Where's dad?-
-Hes working. He'll be home at evening. You'll stay for that long? Will you?- frågade Lilly oroligt och både jag och Louis nickade. Hon andades lättat ut och tog min hand i sin.

•••

Vi hade varit här i nästan en timme när Louis kommer ner från trappan. Jag kan se att han gråtit.
-She would like to talk to you.- sa han lågt till mig och nickade mot övervåningen.
Jag nickade och kramade snabbt om hans hand, när jag gick förbi honom ut från vardagsrummet.
Jag gick upp för dom knarrande trapporna som jag sprungit i så många gånger förut.
Till slut kom jag upp och såg hennes dörr stå på glänt.
Jag gick fram och knackade svagt innan jag öppnade upp den.
Hon låg i sängen och log stort mot mig.
Hennes långa blonda hår låg fint runt hennes hals och det ända som var annorlunda var hennes bleka hy och läppar. Hon såg så sjuk ut och det gjorde ont i mig.
Jag var beredd på att börja gråta redan nu men fick hålla det samman.