Tempting to touch| n.h (UNDER REDIGERING)

Kapitel 15

-Niall! Please! Please wake up!-
Jag skakar honom lätt och smeker hans kinder, men han reagerar inte.
-What have you done?!- skriker jag till min pappa som står innanför tröskeln och skrattar.
Tårarna rinner och hela jag skakar, där jag sitter i gräset bredvid Nialls medvetslösa kropp.
-Please, Niall.- ber jag tyst och lutar mig över honom.
Hans tröja är ner blodad från skottet och jag kan höra några få skakiga andetag.
Min näsa nuddar nätt till hans och mina tårar faller ner på hans kinder.
-Don't leave me.-
Jag kryper lite närmre honom, på det kalla gräset.
-I love you. I really do. And I need you... So please stay.-
Han hostade till.
Jag tittade mig omkring. Min bil var inte alldeles för långt borta.
Jag ställde mig upp och tog tag under hans armar, sedan började jag dra honom mot bilen.
Jag tog i med all min kraft för att få upp honom på sätet, sedan sprang jag runt till andra sidan och satte mig med hans huvud i mitt knä.
Jag drog mina fingrar genom hans hår.
-You're going to be okay. Just hold on.- viskade jag.

•••

-Help! I need help!-
Jag fångade några läkares uppmärksamhet.
-You have to help me! I have a guy that has been shot in my car!- grät jag.
Då skyndade sig läkarna fram till mig och jag ledde vägen till min pickup.
Där på sätet låg Niall.
Läkarna började ropa en massa ord som jag inte förstod och förstärkning kom.
Dom la Niall på en bår och gav honom syrgas, samtidigt som de började köra iväg med honom.
-Please! Is he gonna be okay?- frågade jag förtvivlat efter dom.
En sjuksköterska kom fram till mig.
-Sweetheart, we can't tell you anything right now, but wait here...- hon hjälpte mig till väntrummet.
-And I'll update you as soon as possible.-
Hon log vänligt mot mig.
-Do you want anything to drink?- frågade hon.
Jag svalde och skakade på huvudet.
Jag kunde inte ens tänka på dricka just nu.
-What time is it?- frågade jag medans en brännande tår rann ner.
Sköterskan drog upp sin tröja och kollade klockan.
-Around 12 AM.-
Jag nickade och drog upp mina knä till mig.

•••

"Hey. It's Harry here and if you're not a total retard you'll know what to do next."
Röstbrevlåda. Igen.
Jag knappade snabbt in Louis's nummer och tryckte än en gång mobilen till örat.
Det gick ungefär fyra signaler innan han svara.
-Hello?- frågade han med hes röst.
-Were you asleep?- frågade jag och försökte att inte låta dömande.
-Yeah, babe, I was. Thanks for waking me up.-
Jag himlade med mina svullna ögon.
-What's up?- frågade han.
-I need you to come to the hospital.-
-Why? What's happend?- frågade han oroligt.
-It's Niall...-
Min röst sprack.
-Louis, I need someone to be here whit me.- sa jag med grötig röst och torkade bort en tår.
-Babe, I'll be right there. Okay?-
-Yeah. Okay.-
Sedan la jag på.

•••

Jag slänger mina armar om honom. Shit, va glad jag är över att han är här.
-What's going on?- frågar han och drar en hand över min rygg.
Jag håller honom hårt och kan inte hjälpa tårar som börjar rinna.
Han drog ifrån och hölt mitt ansikte i hans händer.
Han tittade oroligt på mig.
-My dad...-
Jag visste inte hur jag skulle få fram det.
Jag hade aldrig, och då menar jag aldrig berättat för någon om min pappa.
Inte ens så att Niall förstod att han var farlig.
-He shot him.-
Orden rann bara ut och det kändes på nåt sätt som en lättnad.
Louis's ansiktsuttryck blev blankt, sedan trött.
-When is he gonna stop?- mumlade han för sig själv och satte sig uppgivet på en stol.
Jag tittade oförstående på honom.
-What?- fråga jag. Han tittade upp på mig.
-Your dad.-
-You know my dad?- frågade jag och en ton av rädsla slank med.
-Melody, c'mon.- sa han som att det var nåt jag missade. Just nu förstod jag ingenting.
-What are you talking about.-
-I kissed you!- sa han och reste sig upp.
Vad hade det med saken att göra?
-I'm aware! So?- jag började bli otålig.
-Don't you recognize me?-
Jag rynkade på pannan. Va?
-The only Louis I've ever known was my best friend from Birmingham. And we were like twelve.-
Louis höjde på ena ögonbrynet och fick ett litet flin på läpparna.
Mina ögon spärrades upp.
-No way...- viskade jag och släppte inte blicken från honom.
Hans leende blev större och han nickade.
-Louis?!- frågade jag och kunde inte låta bli att skratta av glädje.
-Louis Tomlinson?!-
Han nickade.
-It took you some time.-
Än en gång omfamnade jag honom.
-Oh my god! I didn't recognize you! How could I've not recognized you?!-

Louis hade varit min bästa vän sedans... Förevigt.
Men när han flyttade från Birmingham bröts kontakten. Han sa aldrig varför han stack eller vart. Han sa inte ens hejdå.
Och på den tiden var han inte täckt av piercingar och tatueringar.

-I've missed you, Mel.- viskar han och håller om mig.
-I've missed you too.- viskar jag tillbaks.
Och innan jag visste ordet av det hade han tryckt sina läppar mot mina.
Jag ryggade tillbaks och tog mig ur hans grepp.
Jag tittade frågandes på honom.
-Louis...- började jag.
-You don't feel that way for me. I know.-
Han flina och ryckte på axlarna.
-But I feel that way for you. So I'm not gonna stop.-
-You can't go around and kiss me.- sa jag varnande.
Han var inte den gamla Louis som jag känt. Han var den Louis jag träffat för nån månad sen.
-I can't?- frågade han och började gå mot mig med ett flin.
Jag satte en hand på hans bröst.
-I love Niall.-
Han lutade sig mot mig.
-I don't care.- viskade han.

•••

-Are you friends to Niall Horan?-
Både jag, Louis och Harry tittar upp från där vi sitter.
Det är kväll nu och vi har suttit här hela dagen.
Vi hade pratat med Zayn och Liam också men de hade inte kunnat komma. De sa att vi skulle ringa så fort vi fick veta nåt.
-Yes.- svarar jag och ställer mig upp.
-You can go see him now.- ler läkaren.
Jag ler svagt tillbaks och går förbi honom, med Louis och Harry tätt i hälarna.
-Finally.- mumlade Louis.

Vi öppnar dörrarna till rummet där Niall ligger och jag ska precis gå in när jag hör mitt namn.
-Melody?-
Jag vänder mig om för att se vem det var och Louis och Harry går förbi mig in i rummet.
Det var min läkare dr. Thompson.
Jag tittar frågandes på honom men inombords flippa jag ur. Jag är inte hans störtsa fan.
-What are you doing here?- fråga han och la huvudet lite på sne.
Jag la märke till att han hade vanliga kläder på sig, så jag förmodar att han var på väg hem.
-What's your first name?- frågar jag och vänder mig lite till honom.
Han får några oförstående rynkor i pannan.
-David. Why?-
-Well, David. You're not in your scrubs, so right now you're not my doctor. You're just... David. Who I absolutely don't give a crap about. Have a good night.- log jag och vände sedan ryggen mot honom.

•••

Han log mot mig och genast brände tårar i mina ögon. Hans leende...
Jag går fram och slår mina armar runt honom.
-I love you, princess.- viskade han.
-I love you too.-
Jag sätter mig ner på stolen bredvid sängen.
Louis sitter i den på andra sidan sängen och Harry sitter vid hans fötter.
-I swear, you almost got me scared.- flinar Harry.
-I bet you shit your pants.- flinar Niall tillbaks.
Han tar min hand och tittar på mig.
-Are you pissed?- frågar han mig.
Jag biter mig i läppen.
Vad skulle jag säga?
Ja, jag är skitarg på dig och att jag inte litar på dig? Jag vill inte ha dig i mitt liv och att allt skulle varit bättre om jag aldrig träffat dig?
Nej, för fan.
Jag älskar honom så sjukt mycket. Och visst, mitt liv skulle varit bättre om han aldrig varit i det, men det skulle inte betyda ett ända skit.
Jag behöver honom i det! Jag älskar honom!
-I think we'll go... Call Liam and Zayn.- sa Louis och reste sig.
Sedan tog han Harry med sig och försvann ut.

-Yeah, I'm still pissed.- sa jag till slut.
Han suckade tyst.
-You gotta let me explain.- bad han.
-All you told me, was that someone blackmailed you for money. That's it! But now... There's something you're not telling me... If not much.-
Jag tittade ner i mitt knä.
-You threatened to kill someone.- mumlade jag.
-Did you mean it?-
-Melody, c'mon...-
Han drog trött en hand genom sitt hår.
-Did you mean it?!-
-What do you want me to say?! No? Fine, no I didn't mean it!-
Jag tittade sårat på honom.
-Would you actually be able to kill someone?-
Han vände sakta blicken till mig.
-I wont kill anyone.- lovade han.
Han tog tag i mig och drog mig närmre.
-Please, forgive me?-
Han smekte min kind och fick det att pirra i magen.
-I wouldn't do anything like that.- viskade han.
-Now, can you please kiss me?-
Jag skratta till, men böjde mig fram tills våra läppar möttes. Den underbara känslan av hans läppar... Jag ville aldrig glömma den känslan.

💚💚💚
Okiday! Ett nytt kapitel.
Hoppas  ni tyckte om det.
Vill tacka alla som röstar och förstås läser!! Betyder jättemycket.
Älskar er!❤️❤️