Bortom alla gränser

0

Nästan ett år sedan

De stod på knä framför de sju demoniska härskarna vars blickar av guld och eld såg intensivt ner på hamnskiftaren och ynglingen bredvid. Sierskans ord hängde fortfarande tung i luften, orden som uttalats om deras framtid - om de lade alla sina kort rätt.

"Ni har inga möjligheter till misslyckanden, vi har väntat på den här möjligheten för länge. Allt enligt sierskans syn stämmer med profetian." Han med de röda, brinnande ögonen såg ner på hamnskiftaren som var medveten om att varje tanke övervakades. "Du måste vara på din vakt med dina känslor, du vet hur de fungerar. Skyl dem så gott som du kan. Allt ni är kommer att vara en styggelse i människornas dimension." 

Hamnskiftaren nickade och mötte snabbt de röda ögonen och försökte att inte skygga undan för elden i dem. Det fanns rykten om de som brunnit upp av att ha sett in i dem för länge. Demonen vände bort de röda ögonen mot ynglingen bredvid. Utan att möta dem verkade han ändå känna hur ögonen vilade på honom. Nästan omärkbart kröp han ihop. 

"Ni båda måste se upp för de med seendets gåva." Båda nickade, men ynglingen blev inte befriad från demonernas blickar. "Du har nu chansen att visa dig värdig. Du har en viktig uppgift och för din skull, och för din fars skull, är det bäst för dig att du inte klantar till det. Finn oss artefakterna, och du kan få en plats hos De sex stora."  Ynglingen nickade igen men vågade inte se upp mot de sju härskarna framför sig.

Härskarna reste sig samtidigt och de två på knä framför dem reste sig, bugade sig djupt och gick sedan iväg. Demonen med de röda ögonen såg spänt efter de underhuggare som med raska steg försvann från salen. Rådgivaren bland de sju lade huvudet på sned och såg betänksamt mot sierskan, häxan, som stod kvar på sina knän med blicken nedfälld, sedan mötte han sin brors röda ögon. Han nickade och gick mot häxan.

"Du har uppnått din del av överenskommelsen. Du kan inte vara mer nöjd när du nu med egna ögon såg din son sträva efter höga höjder, sin fars fotspår." Den kvinnliga häxan på golvet snyftade till men visade inget tecken på att ha hört vad som sagt till henne. De röda ögonen kneps ihop och häxan spände sig som i protest innan hennes blick tvingades möta de brinnande ögonen. "Efter att ha hållit dig vid liv i över 400 år tänker jag ge dig ett val nu när vi inte har någon användning för dig längre - dö här och nu eller lev dina resterande dagar här bland demonerna som föraktar din sort." 

Häxans ögon skiftade och tårarna rann nerför hennes kinder. Men inte av rädsla - av lättnad.