Bortom alla gränser

11

Jag andas ut och försöker forma en fråga i huvudet, men känner att jag inte vill börja med att fråga de tunga frågorna utan spara dem tills vi kommit igång. Jag har många frågor. Men det är till en början stelt.

"Hur gammal är du?

"Tjugofem, hur gammal är du själv?" Ett retsamt leende spelar på hans läppar.

"Tjugotvå," svarar jag och han gör en min som sade 'så pass.' "Vad gör du för att varva ner efter en stressig dag?

"Jag mediterar, släpper ut negativ energi ut i luften, förnyar min energi från naturen," svarar han. "Vilket väder får dig att må bra?"

"Regn och åskväder."

Han rynkar lätt på pannan.

"Varför det vädret?

Min tur att rynka på pannan, det var min tur att ställa en fråga men besvärjelsen tvingar mig att svara.

"Det lugnar mig eftersom det är tröstande och skönt att veta att även naturen behöver skrika och få en urladdning ibland." Han ler sitt sneda leende och jag uppfattar att han håller med mig. "Varför flyttade du hit?"

Utan att tveka svarade han. "Kalon hade fått veta att det skulle vara något speciellt med dig och han tyckte att det skulle vara perfekt om vi kunde tränas tillsammans."

Jag rycker till. Nog för att han är en Allvetare, men att han vet något om mig som jag själv inte vet känns konstigt. Vad är det han, och dessutom Jett också, vet som inte jag vet?

"Gillar du att vara en Empat?" frågar han och jag rycks tillbaka från mina funderingar.

"Förr så gillade jag inte att vara så känslig, jag tyckte att det gjorde mig svag. Men om man skulle ta bort den enda egenskapen så skulle man ta bort själva kärnan till vem jag är. Man skulle ta bort mitt samvete, min förmåga att känna empati, min djupa uppskattning för de små sakerna här i livet och min starka medvetenhet för andras smärta. Att vara Empat är det enda jag vet," svarar jag. Nu måste jag komma med en viktig fråga. "Vad är det för misstankar du och Kalon har om mig och min mor som har kopplingar till alver?"

Han skrockar till och ser ner på sina ben som var korslagda framför honom. Han hade väntat på den här frågan och den här gången kan han inte smita undan eftersom besvärjelsen tvingar fram ett svar som är korrekt.

"Jag vet inte allt som Kalon, han har bara berättat lite grann för mig. Han tror att någon gång för länge sedan har någon i ditt släktled fått barn med en alv. Alla alver försvann inte när världarna delades upp. Vissa har kommit hit senare också. I alla fall, någon i din släkt fick barn med en alv. Han tror att den här alven förvarade sin alvmagi i naturen - ja, de kan det. Samma alv eller någon annan i alvens släktled kan senare uppta den magin. Han misstänker att din mormor fick veta den hemligheten från er släkthistoria och letade upp alvmagin. Genom att hon upptog den förde hon så vidare den genom din mor, och även till dig."

Jag ser misstroget på honom, det lät helt osannolikt. En liten röst ekade i huvudet. Du kommer att märka att hemligheter nystas upp som handlar om ditt förflutna, nutid och framtid. Men aldrig att det handlade om detta? Han är en Allvetare, de har aldrig fel, fortsätter jag att tänka.

Jett fortsätter att sitta tyst och både känner och studerar min reaktion över allt detta. Jag har suttit tyst en stund nu och jag inser att han sitter tyst för att han vet att jag kommer att vilja fråga någonting mer. Jag känner en förväntan hos honom men jag måste fråga en annan sak än vad det är han förväntar sig.

"Du sade förut att ni misstänkte att naturens energier skulle göra mig starkare. Hur kunde ni misstänka det?"

"Enligt Kalon ska jorden ha reagerat på din alvenergeri från din kropp då den upptogs i marken. Eftersom det var så länge sedan vår jord har blandat sig med alvernas energier reagerade den med ett skalv."