Bortom alla gränser

38

Jett

Den där alven tar henne ifrån oss. Orden ekar i hans huvud, ord som sagts för en liten stund sedan, men kunde ha varit en livstid sedan. 

Han tar henne ifrån oss. 

Han hade sett Asterin försvinna tillsammans med den där alven. Är hon i fara? Vad kan den där alven göra med henne? Han vill inte tänka på vad som kan ske om hon befinner sig hos alverna, för vetskapen om deras vilja att ta hämnd mot häxorna finns med honom. Hur hade hon överlevt hos de fallna änglarna? Hade de skadat henne? Frågorna virvlar omkring i huvudet, men han kan inte undgå vad som finns runt omkring honom.

Vreden som fortfarande ligger tung i luften påverkar honom en aning. Han kan ana den mörka demonen flyga omkring i ögonvrån, sårad av Asterins attack. Den känns svag. Han hade för en liten stund varit medveten om vad som hände innan hon attackerade demonen på ett sätt som han inte visste att hon kunde göra. Attacken hade splittrat demonen i hans kropp, upplösts och spridits ut i atmosfären. Vad mer har hon lärt sig?

Även han känner sig svag, för det var inte så länge sedan demonen hade tömt honom på hans krafter, men nu när han är tillbaka i sin verkliga, mänskliga kropp i en verklig dimension känner han att krafterna kommer snabbare tillbaka. Men han är fortfarande påtagligt svag.

Han ser sig omkring. Här har han aldrig varit förut, men han kan ana Asterins energier här, hennes rädsla som verkar ha nästlat in sig i själva atmosfären. Vad som verkar ha varit ett bord ligger omkull i två delar på golvet i en köksdel och på andra sidan av köksdelen ligger en hög med sönderslitna kläder. 

Vad har hänt här, vad har hon varit med om? 

Ett vagt minne om att hon en gång för inte så länge sedan berättade att demonen hade tagit sönder hennes kläder. En minnesbild av henne i alvkläder kopplas till de orden, och en ilska sprider sig. 

Han rycker till när han hör det bekanta, kalla skrattet i närheten av sig. Han ser upp mot det svarta moln som flyter omkring i luften ovanför honom.

"Nå, vad ska vi göra med den ilskan, min vän? Tänker du dela med dig av den, tro?" Molnet kommer sakta emot honom. Han har aldrig sett demonens riktiga form i den verkliga världen.

"Håll dig borta från mig, ditt missfoster," väser han mot det svarta molnet och kommer upp på svaga ben. Lägenheten är alldeles för liten för att undkomma den. Hur har Asterin klarat sig i den här lägenheten? Hur länge har de befunnit sig här?

Ett ihåligt skratt ekar och han ryser ofrivilligt till. Det skrattet skulle förfölja honom hela livet. Han känner hur demonen börjar suga åt sig av hans känslor igen som får honom att bli mer tom i huvudet. Han ser ner över sina armar och minns sina runor, runor som han inte kunde använda sig av i tomrummet då hans kropp inte hörde dit. Han drar energin från runan som skyddar hans känslor från andra och han känner en frustration från molnet som nu är alldeles bredvid honom.

"Din förbannade häxa, blockerar du dina känslor mot mig? Nå, då är du smartare än den andra häxan, hon tänkte aldrig tanken på att skyla sina känslor mot mig," säger rösten från molnet framför honom, och han känner lite skuld. Han hade haft intentionerna att visa henne den runan, samma med runan som kunde skydda henne från andras känslor, men allt med hennes kidnappning hade kommit emellan. 

Han känner hur demonen framför sig börjar på att växa i storlek samtidigt som triumferande känslor upptar det hemska, svarta molnet. 

"Om du inte tänker dela med dig av dina känslor får jag helt enkelt ta hand om det på ett annat sätt," säger demonen och Jett får panik, misstänker vad den menar och vägrar komma tillbaka till tomrummet som har varit hans fängelse så länge nu. Snabbt säger han en besvärjelse som han hoppas ska skydda honom.