Bortom alla gränser

12

Trappstegen upp till lägenheten är tunga trots att det kvarvarande pirret i kroppen finns kvar. Egentligen vill jag inte tänka så mycket över vad som hänt, men delen som skriker att det går alldeles för fort fram blir tystad av en annan del som tycker att det är okej på grund av... vad? En gemensam vibration och den delen att vi kanske påverkar varandra med våra känslor? Det är alldeles för komplicerat att tänka på. 

Boken i väskan är tung, och det är förståeligt. Fortfarande kan jag undra varför jag valde att ta med mig den, för det motsvarar mitt accepterande av Kalons teori om min släkthistoria. Han är en Allvetare, de vet saker. Boken om Alver som ligger i väskan kanske ger mig svar, det var i alla fall min sista tanke innan jag tog den tjocka och gamla boken.

Merinda står i hallen när jag kommer in genom dörren, misstänksamheten och nyfikenheten i hennes ansiktsdrag är lika tydliga som ett utropstecken. Jag förstår direkt vad hon är ute efter.

"Ut med det, jag ser hur det verkligen spirar omkring dig! Vad gjorde ni? Vad hände?" frågar hon ut mig i en och samma utandning. 

Jag fnissar till och himlar med ögonen. "Åh, säg något som vi inte gjorde," börjar jag och lutar mig dramatiskt mot väggen med handen för pannan. Merinda gör stora ögon. "Men nej, inte det, snuskhummer," säger jag tvärt och gör själv stora ögon mot henne. 

"Nå, så berätta då! Varje-liten-detalj!"

Jag skrattar muntert åt henne och drar med henne till soffan för att återberätta min och Jetts dag tillsammans. Först ser hon skeptisk ut när jag berättar om hans beteende när han tappade kontrollen, eller snarare efteråt. Men hon nickar gillande ju längre jag kommer i berättandet, om vad som hände efter att jag hade förstört saltcirkeln. Hon tappar hakan och tjuter.

"Åh jag hade hade kunna göra mycket för att få känna dina känslor nu!" utbrister hon och tar tag i mina händer som för att försöka forcera fram dem, men rycker plötsligt till och får en tom blick. Hon stirrar på en punkt bakom mig men samtidigt ändå inte. Blicken är inåtvänd på ett sätt som får det att kännas som att hon försvinner från mig ju längre tiden går.

"Hallå, vad händer?" frågar jag försiktigt, och Merinda skakar efter några sekunder på huvudet och fokuserar blicken på mig igen. Det annars så glädjefyllda ansiktet som så sällan brukar se bekymrat eller oroligt ut möter mig nu med just det. Hon rynkar pannan.

"Jag vet inte. Jag tror att jag fick en syn från din framtid," tvekar hon. 

Jag gör stora ögon eftersom det är första gången Merinda sett in i framtiden. "Wow, men äntligen! Nå, så vad såg du?" 

Hon sitter fortfarande och ser bekymrat på mig och hennes oro börjar smitta av sig. Vad hade hon egentligen sett? 

"Jag såg dig, omringad av demoner, i... i SKyub. Du skrek."

Det isar till i magen. Jag kommer på mig själv med att försöka komma på en logisk förklaring till att det inte är en möjlig framtid för mig, men inser att det inte finns någon sådan. Både jag och Merinda vet att förr eller senare skulle hennes förmåga utvecklas till att kunna se andras framtid. 

"Åh," klämmer jag tyst fram samtidigt som lampan intill blinkar till två gånger och vi båda sjunker ihop framför varandra. Vi sitter och ser på varandra under tiden mina egna känslor kommer ikapp mina tankar och ett mörker börjar sprida sig tillsammans med skräcken. Tystnaden är påfallande. Ett åskmuller hörs utanför, och sedan regn som faller hårt mot fönsterrutorna. "Hur snart tror du?" 

Hennes medlidande ökar och ser vädjande mot mig. "Jag vet inte, jag kan inte avgöra det. Du såg ut som du gör nu, bara mer... rädd," viskar hon fram.

Jag nickar stumt, men inombords skriker jag. Sakta reser jag mig för att gå mot fönstret. Vinden har börjat tillta och en blixt lyser upp vår terrass, kort därefter kommer mullret. Merinda tassar fram och kramar mig bakifrån. Hennes sorgsna och skrämda känslor strömmar in i mig och för första gången inser jag att Merinda inte kan lugna mig utan gör större skada med sina känslor. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för henne, har aldrig behövt göra det.

Med slutna ögon koncentrerar jag mig på att få henne att känna att hon måste gå iväg och ringa sin mor för att berätta om detta, vilket oavsett var nödvändigt, just nu bara mer förr än senare. 

"Jag måste ringa mor och berätta om det här," säger Merinda ursäktande och jag ler sorgset utan att hon ser det, men nickar. Hon kramar om mig en sista gång och går sedan iväg. 

Demoner. Pusselbitar börjar falla på plats, det var ju ändå detta som rådet hade pratat om även om det senast igår fortfarande bara hade varit spekulationer om något som kanske kunde hända. Nu fanns bevis att det skulle ske, svart på vitt, om än i en framtidssyn från Merinda som aldrig förr sett en syn av någons framtid. Hur ska detta kunna hända, och när? Tanken gör mig lamslagen samtidigt som jag känner att jag sakta tappar förståndet. Hur ska det här kunna hända?

En blixt med ett direkt åskmuller får mig att rycka till. Regnet piskar ner och jag känner att det enda stället som kan få mig att tänka klart just nu är ute. Jag rycker upp dörren till terrassen och bryr mig inte ens om att stänga dörren efter mig och ställer mig med ansiktet rakt upp mot himlen som är mörk av åskmoln. Regnet rinner ner för mitt ansikte och energierna runt mig är laddad som energierna inom mig.

Jag kommer att explodera.

Som på en given signal släpper jag ut mina kaotiska energier i ett skrik samtidigt som ännu en blixt lyser upp himlen följt av ett muller som får huset att skaka. Jag sjunker ner på mina knän, känner regnet rinna ner över mig som för att få bort allt det hemska innan jag lägger mig på rygg och kisar upp mot himlen.

"Broder regn och Syster vind, frigör mitt hjärta från denna smärta," viskar jag fram medan de varma tårarna blandades med det svala regnet. "Broder regn och Syster vind, frigör mitt hjärta från denna smärta."