Bortom alla gränser

20

Asterin

Dagarna går. Allt eftersom tiden går känner jag hur hungern gnager i mig.

Jag hade först inte tagit mig ur soffan efter att alven, Kaiden, hade varit där och gjort uppror i mina tankar. Hur kunde jag bete mig så skandalöst? Hur kunde jag tillåta mig själv att dras med i hans till synes syndiga beteende? Är han så mot alla med det motsatta könet? Den tanken borde inte uppta mina tankar, men det gjorde det. Varför är det något i mig som säger att jag borde lita på honom?

  Jag vågade inte tänka på Jett, för då skulle jag bara tänka på hur hans besatta kropp var över mig, skrattandes över min reaktion, rädslan och fasan, från hans vision. Lita på Jett. Det ekade i mitt huvud. Hur skulle jag kunna lita på honom om han är besatt av en demon som verkar finna nöje i att plåga mig?

  Hungern. Jag måste ha något att äta tänker jag slött och går för att se vad som finns i skafferiet. Jag rotar omkring länge tills jag hittar något - ett par torra skorpor som verkat ha legat där väldigt länge, men det hjälps inte. Om jag skulle orka med allt som tydligen händer här måste jag ha något att äta. Jag äter till och med upp smulorna som fallit ner på bordet.

Även fast jag är så trött att det känns som att kroppen kommer att stängas av när som helst kryper det i den och jag kan inte slappna av. Jag vet inte ens hur lång tid det har gått sedan jag kom hit, dagarna har smält samman och jag har knappt vågat sova. Den lilla sömn har fått har varit korta stunder på soffan som jag många gånger krupit upp i och rullat ihop mig till en boll. Krupit ihop för att göra mig så liten som möjligt. Emellanåt har jag studerat allt som jag skrivit i min lilla bok jag hade i väskan, försökte lära mig allt utantill. Jag hade ingen ork i kroppen, eller sinnet, för att träna mig på dem. 

  Nu har jag stått länge och kollat på sängen och undrar vems säng, och lägenhet för den del, det här är. Phobos? Jag ryser till när jag tänker på den hemska mannen, eller demonen. Jag kryper tveksamt ner i sängen och försöker att slappna av, märker att sängen faktiskt är väldigt skön. Sömnen kommer snabbt, trots att det kryper i kroppen på mig, och det är nog på grund av det som jag drömmer stressade drömmar.

Jag var tillbaka i skogen som jag hade varit i tidigare när Wraith gett mig den visionen. Jag springer och springer, hör hur något eller någon jagar mig genom trädens taggiga grenar som lämnar blodiga spår på min hud. Det är inte samma demon som jagade mig förut utan bara någon som jagar mig, eller kanske mer letar efter mig. Jag känner egentligen ingen rädsla utan bara en stress att bli tagen. Plötsligt försvinner stressen och jag stannar upp. En röst hörs, som i ett minne.

  Jag kommer att finna dig igen. Jag tänker inte sluta leta förrän jag har hittat dig, även om hundra år går förbi. 

Rösten försvinner, och sen från någonstans i skogen hör jag hur Jett ropar på mig, letar efter mig. Jag vet att det är den riktiga Jett, bara vet så som man brukar göra i drömmar. Hans röst är både nära mig och långt bort på samma gång och jag vågar inte stanna för att lyssna mer noga. Stressen är tillbaka och jag kunde bli tagen.

  Scenen ändras. Jag är tillbaka i lägenheten. Det är natt och månens silvriga ljus lyser in genom det stora fönstret. Jetts röst ekar fortfarande runt mig, fortfarande både nära och långt bort.

Asterin, hjälp mig!

Jag ser mig runt i lägenheten och ryggar tillbaka när jag ser Wraith stå i ett hörn. Jag står kvar när jag märker att han inte gör något, utan står bara kvar. Hans ögon skiftar från svart till lysande violett. Jett ser svag ut, som om han skulle falla ihop när som helst. Jag börjar gå mot honom men märker att varje steg jag tar är så tungt, som något håller emot. För varje steg jag kämpade med ser jag hur svagare han blir. När jag är bara några steg bort från honom börjar lägenheten snurra och han ser på mig med dödströtta ögon.