Bortom alla gränser

22

Vad hade hänt? Vad hade jag sagt och vad hade jag sett?

  Jag försöker hitta fokus med blicken efter att Phobos återigen har tagit mig tillbaka till min fångenskap i lägenheten. Efter att vi hade virvlat runt i svarta skuggor hade han slängt ner mig på golvet som om jag inte vore mer än något plagg han ansåg vara lortigt.

Hans föraktfulla ögon glöder mot mig men jag kan ana en underton av triumf långt där inne. En triumf som endast finns där över vad jag hade varit tvungen att avslöja. Skammen sköljer över mig men Phobos försvinner utan att yttra ett ord till mig. 

  Jag reser mig på ostadiga ben och går sakta mot fönstret som vätter ut mot den stad som finns nedanför mig. Solen, som lyser sitt svaga ljus, stod återigen högt på himmelen och jag kan ana några demoner som rör sig där nere. Man kan undra om det är mer rörelse där nere när mörkret föll över staden. Demoner föredrar väl mörker?

  Utan att se på något speciellt låter jag blicken fastna vid något i långt borta vid horisonten, lät tankarna vandra. Eldsprakande ögon som hade mött mina. Eldsprakande ögon och ett eldklot, båda sakerna tillhörande en man som jag en gång hade kallat för far. Jag hade blivit så överrumplad över vad jag hade sett, men inte minst vad jag hade uppfattat från honom. Vad hade hans känslor egentligen menat? Var de stridslystna känslorna riktade mot mig eller något annat? Vad kände han sig ångerfull över?

Jag kan nog gissa, men något inom mig säger att jag inte borde hoppas att han visade ånger över hans beteende. Att han visade ånger för… ja, för vad? Jag skakar på huvudet för att försöka få bort mannen som skulle föreställa min far från mina tankar, det hjälper inte nu. Han hjälpter inte.

  Ett par andra ögon tar form i mitt sinne. Tunga ögon som ser hånfullt mot mig. Tunga, hånfulla lysande ögon under en huva. Om jag någonsin träffar den hemska kvinnan igen kommer jag inte tveka att åtminstone försöka skada henne, klösa ut hennes hemska ögon kanske. Penetrera hennes sinne som hon hade gjort med mitt, få henne att kräla på golvet av… av ångest. I vämjelse av blotta tanken på sig själv.

Om någon av klanmedlemmarna vars namn jag nämnt kommer till skada kommer jag att förinta henne. En ilska sprider sig i min kropp vid blotta tanken, en ilska som jag inte känner igen. Jag skulle kunna strypa henne…

  Åh.

  Jag rycker till när jag ser något röra sig i ögonvrån, borta vid törneväggen intill sängen.

Kvistarna rör sig, men slutar röra sig när jag vänder mig mot kvistarna.

Jag ser mig bestört runt omkring i lägenheten, beredd på att se Kaiden eller någon annan alv där. Grenarna hade blivit manipulerad, det är jag säker på. Jag känner efter i luften om jag kan finna några andra energier än mina egna, men jag är ensam. Helt ensam. Kunde jag ha…?

Jag stirrar stint mot törneväggen och tänker tanken att de ska röra sig igen. Ingenting. Inte en rörelse. Jag skakar på huvudet igen, jag måste ha inbillat mig. Eris måste ha förstört något i huvudet.

Lämna det, tänker jag tankspritt och ser ut över demonstaden igen, bort mot horisonten. Berg skjuter upp i höjden där borta och något flyger omkring i luften. Hotfulla berg.

Vad hade hänt?

Jag låter tankarna vandra tillbaka till stensalen och tänker på Deimos. Han verkar vara deras ledare på något sätt. Säkert inte deras mest upphöjda, men ändå. Han hade pratat om Wraith. Han hade sagt att han bara blir mäktigare om han fick fortsätta att leka med mig.

Kan jag kanske spela likgiltig mot honom, så kanske han tröttnar och låter mig vara ifred. Om han blir starkare, mäktigare, vad händer då med Jett? Hur länge kommer han att kunna överleva så länge han är besatt? Jag måste försöka vara likgiltig mot honom. Han får inte bli starkare.