Bortom alla gränser

18

Tiden går och det finns inget annat att göra än att stirra ut från det enda stora fönster som finns i lägenheten. Det blir en bedövad tillvaro när ingenting annat händer än att se på de få demonerna som går omkring nere på gatan. Det är inte så mycket som skiljer den här världen från Skiya, men fortfarande enorma. Bilar och cyklar verkar inte behövas om man ska utgå från hur demonerna dyker upp från ingenstans här och där. Den högt stående solen skiner dämpat och de ohyggliga energierna i atmosfären får mig att ständigt att vara på min vakt, spänd i hela kroppen.

Men fortfarande kunde det ha varit en vanlig dag i Noreia med alla olika energier.

Det börjar krypa längst ryggraden på mig och den tillfälliga omtöcknade tillvaron jag befinner mig i försvinner som om en hink med kallt vatten hälls över mig. Något som sker bakom ryggen på mig, och jag låter energierna strömma ned till handflatorna. Frusen av oro vänder jag mig om, beredd på att bli attackerad igen men det är ingen annan där. Jag smyger mig längre in i lägenheten för att kunna upptäcka något eller någon och tvärstannar när jag ser det.

En dörr. Hur många gånger jag än har kollat runt i den lilla lägenheten har jag inte funnit någon dörr bortsett från den till badrummet. Hur kom den dit? Kan jag verkligen ha missat den? Jag ser skeptiskt mot den och går sakta mot den, strider emot längtan att rusa mot den för att ta min flykt härifrån. På armlängds avstånd stannar jag, söker efter energier bakom dem. Ingenting. Alldeles för suspekt, jag förstår det, men det är fortfarande en chans att ta mig härifrån. Sakta sträcker jag fram handen som skakar, en rädsla och oro infinner sig som om handtaget skulle bränna mig vid beröring.

Olåst. Jag andas ut i lättnad och låter dörren glida upp med ett knarrande ljud. Mörkret från den enorma skogen nedanför den långa trappan bortanför tröskeln får mig att tveka. Det här kan inte vara bra, tänker jag cyniskt och får en impuls att slänga igen dörren igen. Det här är inte bra, men tänk om det verkligen är min enda chans? Jag stänger ögonen och andas ut djupt innan jag pressar ihop läpparna och rusar nerför trappan och vidare in till skogen.

Jag tvärstannar när mörkret verkar pressa sig mot min spända kropp tillsammans med de plötsligt obehagliga energierna som kommer från varje håll. Det här är inte bra. Jag vänder mig om igen mot dörren och andan pressas ur mig.

Borta.

"Men din dumma idiot," mumlar jag för mig själv

Blodet fryser till is. Någonting från mörkret bakom mig kommer emot mig med ursinniga energier. De riktade energierna rakt mot mig får pulsen att öka och jag springer rakt in i den mörka skogen. De tunga och snabba stegen är alldeles bakom mig och rädslan att bli attackerad bakifrån får mig att springa snabbare än vad jag trodde jag kunde göra. Ett dovt morrande lyder runt mig innan stegen stannar och allting blir tyst.

Alldeles för tyst.

Jag känner inga energier runt mig, inte ens från träden eller naturen runt mig.

Helvete också, vad fan är det här?

En kvist knäcks bakom mig och det som jagat mig morrar igen alldeles bakom mig. Det ilar till i maggropen och springer iväg igen, även fast jag fortfarande inte känner några energier omkring mig. Bara den obehagliga skräcken som genomsyrar luften. Besten bakom mig kommer närmre, flåsar, slafsar och gläfsar. Det tysta skriket i mitt bröst hotar med att komma ut.

Från mörkret dyker det som kan bli min räddning upp och jag springer snabbare för att hinna fram till den lilla stuga som står halvt gömd bakom övervuxna buskar. Vad än som kan finnas där inne kan inte vara värre än det som jagar mig - jag slänger mig på dörren och får igen den lika snabbt. Men besten ger sig inte. Uråldrigt trä flyger i luften och faller ner till det lortiga golvet från de vassa klorna som sliter sönder det som jag trodde var min räddning.