Bortom alla gränser

29

Kaiden

Han svär för sig själv. Asterin hade försvunnit ur tomma intet, han kan inte hitta henne någonstans. Uppslukad av skuggorna hade han kontrollerat allt hon gjorde sedan han lämnade henne i grottan. Än så länge hade hon inte använt sig av den förmågan de var ute efter, men hon var sannerligen påhittig. Han hade varit på väg att hjälpa henne med Nixin just som hon hade sparkat till den i ansiktet och sprungit iväg, vilket hade fått honom att skratta lite grann. 

Under tiden hon gick med sina egna tankar hade han själv sjunkit ner i sina. Det var dumdristigt att släppa henne lös här, det visste han. Om något händer henne skulle han straffas, inte bara av Deimos, utan också av de högre makterna. Han ryser till. Men trots vetskapen om att det var en dum idé hade han inte kunnat hindra sig själv från att vilja bestraffa henne. 

Det var inte inte förrän han hade upptäckt hennes alvmagi i hennes ådror, om än slumrande alvmagi, han hade sett henne med nya ögon. En del av henne är som han själv. Hennes envishet och heta humör passar väldigt bra in hos hans folk. Och även om hennes ögon skriker häxa, är formen på dem, hur hon kniper ihop dem vid ilska. Det känns så hemvant. Det är något med henne som på något sätt känns bekant, men han kunde inte sätta fingret på det. 

Han hade kysst henne. Inte en gång, utan två gånger. Första gången hade han låtit sig dras med i situationen, blivit brydd över hur hon hade blivit påverkad av hans närhet, om än nervös över den. Men när han hade upptäckt hur hon studerade hans läppar och sedan vidare ner längst hans hals kunde han inte hindra sig själv. Ren själviskhet, för hon hade gjort honom nyfiken från början. Han hade alltid haft svårt att inte dras med i sina impulser. Andra kyssen däremot... där var det inte bara en impuls, han ville göra det igen. Han ville både känna och höra hennes reaktion över hans närhet. Men även mellan dessa två kyssar infann sig något mellan dem som han inte kan förklara.

Något inom honom vill inte bara lära henne om hennes förmågor för att de skulle utnyttja dem senare, som hon vet att de kommer att göra. När han hade sett skärsåren och hennes blåmärken på kroppen hade han blivit arg. Han vill lära henne att kunna försvara sig själv. Och Wraith hade han kunnat döda om det inte var för att han visste att det skulle åsamka Asterin sorg. För att förinta Wraith skulle man behöva göra mer än att döda kroppen han hade besatt, och just den delen att döda den kroppen skulle förstöra henne. Det visste han. 

Han hade sagt till Asterin att svartsjuka inte klädde henne, och det gjorde det sannerligen inte på honom heller med hans ställning. Han visste inte hur den här Jett hade hjälpt henne under Wraiths attack mot henne, men han gillade inte hur hennes kinder hade blossat upp när hon återberättade. Irritationen som hade uppstått då hade nästan kvävt honom. Han skakar på huvudet för att försöka släppa tankarna på den här Jett. Absolut, han såg bra ut och han är säkert också bra för henne. Men fortfarande. Irritationen över hennes känslor för Jett och hans egna förvirrande känslor för henne fick honom att lämna henne här. Och nu är hon borta. Insikten gör honom blek i ansiktet. Allt det här hade hänt på grund av hans känslor för henne, känslan att något med henne var bekant. Men vad?

Han förflyttar sig i skogen i full fart genom skuggorna utan att missa en enda detalj. Hon är borta, hon finns ingenstans.

"För i helvete," väser han när han stannar upp för att se sig hopplöst omkring. För andra gången på kort tid böjer han sig ned för att koppla sig till energierna i marken för att kunna upptäcka var hon finns, men det enda han lägger märke till är de hemska sinnesbestarnas energier som finns överallt.

Han behöver hjälp. Kan han hoppas att hans vän kan vara diskret nog för att hjälpa honom i letandet? Det finns ingen tid att förlora, även om han inte gillar idén om att lämna den här delen av dimensionen just nu är han tvungen.