Bortom alla gränser

26

"Hur är det möjligt? Är du fri?" frågar jag.

 "Nej, jag är inte fri. Jag vet inte hur det är möjligt," flämtar han fram och jag släpper taget för att se på honom och han gör likadant. Hans ögon blir en aning större när han ser såren på min hals och på bröstet. Han ser vidare över mina armar som nästan har mer blåmärken än frisk hud. En ilska men också sorg planteras inom honom och han rör försiktigt vid såren. Tyst smeker han mig över kinden.

"Om jag bara kunde förgöra den..."

"Jag vet. Men du hjälpte mig," avbryter jag honom. Vill lämna det bakom mig, vilket han känner när han tar in mina känslor.

"Har du kastat någon besvärjelse?"

Jag ler ett snett leende. "Osynlighetsbesvärjelse." 

Han tänker efter under tiden han tydligt omedvetet drar sina fingrar genom mitt hår, som får mig att rysa till.

"Kanske den besvärjelsen gör så man hamnar i detta mellanplan mellan världarna. Men... vad har du för kläder på dig?"

Jag ser förvirrat ner på min klädsel. Just det, kläderna som jag hade fått av Kaiden. 

"Åh. Ja, jag fick nya kläder av... när... efter igår hade Wraith förstört mina kläder, så jag fick nya."

Han såg ut att vilja fråga något, förmodligen av vem för jag kan ana att han försöker se in i mig. Om inget annat så ser han att det är alvkläder. För att hindra honom att hitta något i mig, vad jag vill dölja vet jag egentligen inte, avbryter jag tystnaden.

"Du ser... piggare ut."

Han ger mig ett snett men generat leende. "Efter sist vi sågs... Jag antar att din närhet gjorde mig starkare, men också för att du laddade upp mig med din styrke runa och gav mig din energi."

Mina kinder bränner till när jag minns. Det var ju nyss, eller var det igår? Dagarna smälter samman. Han skrockar lågt och lägger händerna om mina blossande kinder och jag ser förläget ner igen. Vad var det med alla känslor inom mig nu för tiden? Han pressar sina läppar mot min panna. 

"Men varför är du här?" frågar han efter en liten stund. 

Jag fnyser till och ser upp mot honom i uppgivenhet. "Kaidens lustiga trick till att försöka att lära mig en läxa, antar jag. Var är här, förresten?"

Han hajar till vid Kaidens namn. Jag hatar att mitt hjärta och dumma känslor förråder mig endast vid uttalandet av hans namn. Det rycker till i hans ögonbryn. "Kaiden?"

"Han är den alv som har fått uppdraget att träna mig." Jag ser ner på mina bara fötter och känner hur han studerar mig. Det finns ingen tvekan att han känner mina känslor som... Ja, som visar vad? Skuld? Oavsett kommenterar han inte min tvetydighet.

"Här, den här platsen, är där alla sinnesväsen befinner sig." 

Så jag hade haft rätt. "Så du vet om det?"

"Jag vet allt som det här äcklet som besitter mig vet om, och han vet det mesta som jag vet. Oroa dig inte," säger han när jag rycker till. "Jag tror inte att han har listat ut vad som är så speciellt med dig, än." 

Jag rycker på axlarna. "Spelar nog ingen roll längre, Kaiden har listat ut det redan. Men," jag ville komma bort från ämnet Kaiden, "vet du då i så fall varför dessa sinnesväsen existerar?"

"Ja. Jag vet inte hur vi ska kunna stå emot alla dessa odjur, och då inkluderar jag inte ens de andra demonerna."

Jag inser en sak och ser ner igen.