Bortom alla gränser

1

Jag var född med en själ som var för känslig för denna kalla och fula värld, jag har alltid känt saker djupt och väldigt annorlunda jämfört med de flesta personer. Det har alltid varit en välsignelse och en förbannelse. Jag förstår nu att jag inte är en enda röra, men en djupt känslig person i en rörig värld. Nu kan jag förklara när någon frågar mig varför jag gråter så ofta, "för exakt samma anledning till att jag så ofta skrattar - för att jag är uppmärksam."

Det ringer till i mina öron och jag svär en lång ramsa när jag märker hur lampan intill mig börjar blinka. Ännu en gång surnar jag till över hur omöjligt det är att få lugn i kroppen och tankarna när de idiotiska förarna ute på gatan lägger sig på tutan på bilarna. Men det var inte bara det, utan energierna i luften som alltjämt finns inne i staden gör så huvudet snurrar på mig. Varför valde vi att bo här inne i stan, tänker jag surt. 

"Asterin?" hör jag från rummet bredvid. En kort suck hörs och sedan de karaktäristiska släpande stegen från någon som har tofflor på sig kommer in till rummet där jag befinner mig. "Du vet, det är ganska svårt att kunna göra fina lockar i håret när du mixtrar med elektriciteten."

Jag vänder mig om mot henne med ett halvskamset leende. Framför mig står den enda personen i världen som känner och kan mig utantill. Merinda. Inte för den förtjänsten att hon har gåvan att se hela ens liv genom att se eller röra vid en persons handflata, utan för att hon har alltid har stått vid min sida, bra stunder som dåliga stunder. Hon är den enda som vet om mina värsta upplevelser eftersom hon är den enda som genuint visat, och känt, empati för mig.

"Förlåt, men säg det till fartdåren som kör fram på Noreias gator längre bort just nu, han störde mig mitt i försök att samla mina tankar och känslor." Och den jäkla stadspulsen, tillägger jag i tankarna. "Förresten, du behöver väl inte fixa lockar när du har naturliga lockar?" 

Hon rullar sina grå ögon och fnyser. "Kallar du det här för lockar? Du vet hur mitt hår blir när det är fuktigt ute, det är som att håret har blivit anfallen av eluttaget på väggen."

"Skräm mig nästa gång jag mediterar så kanske jag kan hjälpa dig med det," säger jag skämtsamt och hon höjer upp locktången för att låtsas kasta den på mig. Jag skrattar åt henne och belönas med en grimas innan hon slänger med sitt långa, just för tillfället trassliga, skimrande hår och går iväg igen.

Även om hon alltid är lugn till det yttre känner jag att hon känner sig utmattad. Under hela förmiddagen har hon övat på att få fram sin framtida syner genom att studera och hålla i mina handflator, vilket hon har gjort konstant i en veckas tid nu. Hon tror att hon är nära på att knäcka koden, men innan dess är det en jobbig process. 

Merinda är en Vision häxa, men jag däremot är en Empat. Att vara en Empat kan vara känslomässigt utmattande. I stora folkgrupper kan det bli jobbigt med alla energier och alla olika känslor som forsar in i mig.  

Jag försöker att stänga ute Merindas känslor och tar ett djupt andetag, men min blick fångar ett fotografi på ett sidobord invid väggen bredvid mig. Ett fotografi av min mor. Hennes nästan silvriga hår och strålande leende möter mig. Hennes ögon förundrar mig alltid, så säregna. Bortbytingen, skojade vissa. Folk säger alltid att jag är så lik min mor, och då skattar jag mig alltid lycklig. Det finns ingen vackrare än min mor. Fanns, rättar jag mig själv och suckar djupt.

"Hon skulle vara stolt över dig," säger Merinda som kommer in i rummet igen och ser mig hålla i fotografiet. Jag låter ena fingret glida längst hennes kind, som om jag kunde göra det på riktigt. 

"Femton år och saknaden efter henne är lika stor," suckar jag och ställer tillbaka fotografiet. "Femton år sedan fars försvinnande längst gränser till Skyub drev henne till att..." Jag kan inte avsluta meningen när den flygande orben tar plats i mitt minne. Orben som var det enda som fanns kvar av min mor.

Merinda kommer fram och lägger armarna om mig. Hennes värme som alltid lugnar mig sjunker in i mig.

"Både din mor och far skulle vara stolt över dig. Men du vet vad vi brukar säga. Det var Gudarnas vilja."

Jag har alltid svårt för det uttrycket.

***

"Är du nervös inför ikväll?" frågar Merinda när vi äter vår lunch.

Lughnasadh, den Första skörden, och sannerligen gör enbart tanken på kvällen mig nervös. Tanken på att befinna mig bland många personer ikväll är bara en sak jag är nervös över, flera av våra grannklaner ska fira med oss som vanligt. Nej, det är på grund av Ritualen som påverkar min stirriga blik och aptit. Jag har knappt tagit en tugga av mina morotsbiffar eller sallad. 

"Nervös?" skrattar jag lite smått men jag märker att det lilla skrattet lät mer eller mindre enerverande. "Ja, jag ska vara ärlig, jag är nervös. Det är ju inte varje dag man får träffa Gudarna. Nog för att jag är nyfiken på vad Gudarna har att säga om mina grundpelare och vad för runa jag kommer att få." Jag sneglar mot Merindas handled där hennes runa sitter.

Hon ler mot mig. "Det är väl själva förberedelserna som är jobbigast vad jag kommer ihåg av det," säger Merinda fundersamt och ser på sin runa hon med som består av tre trianglar bredvid varandra,  den mittersta sammansvetsad med de två på kanterna. 

"Det ska bli roligt att få en till runa på huden, det ser fortfarande lite tomt ut," säger jag, med ens muntrare när jag ser på mina armar. Än så länge har jag bara tre runor, de enda tatueringar jag har, och kommer att skaffa - runor alltså. Många häxor har tatuerade runor på sina kroppar, det är något som vi har gjort så långt vi kan minnas. Med hjälp av magi när de görs, kan vi dra styrka från dem när vi behöver det. 

Merinda ler mot mig, men jag vet att hon inte riktigt håller med min smak med att det är snyggt med för många runor på kroppen. Hon ändrar samtalsämne istället.

"Du vet att du kommer att träffa Merrick ikväll, eller hur?" 

"Snacka om att förstöra stämningen," suckar jag och himlar med ögonen. "Mitt ex är den sista personen jag vill tänka på just nu." Merinda ger mig en menande blick och jag känner hur spänd hon känner sig. Det kanske hon har grund till, för hur jag och Merrick lämnade allting var problematiskt. Egentligen är han som person inte problemet, bara den delen som hade för vana att ta mig för givet. Han såg det såklart aldrig komma, även om det kunde tänkas vara förståeligt att hade hade grund till att känna mig förbisedd när jag alltid förstod allt han kände och önskade. Det inte var en givande relation, och jag tröttnade till slut. "Även om jag skulle träffa honom ikväll är det inget jag vill tänka på, jag kommer att försöka att undvika honom så gott jag kan faktiskt."

Merinda himlar och suckar djupt men känner sig lite road. "Okej, du har kanske rätt. Vi vill ju inte ha en massa blinkande lampor på festen." 

Jag kastar en gurkbit på henne. "Det vill vi verkligen inte. Jag önskar att min träning kunde visa lite resultat på den fronten," mumlar jag och sneglar mot lamporna i taket som för tillfället lyser fint. "Tänk om jag kunde manipulera mina egna känslor så som jag kan med andras, vad lätt det hade varit då."

Merinda ler sitt felfria leende, reser på sig och går iväg till sitt rum. När hon kommer tillbaka håller hon i en liten tygpåse.  "Jag har någonting till dig. Jag tänkte på dig direkt när jag hittade den här hemma hos mor och far."

Hon ger mig den lilla tygpåsen som är tyngre än vad jag förväntade mig. Nyfiket ser jag ner i den - en röd kristall som osar med en sorts energi omkring sig. Utan att tveka häller jag ut den i min hand och energin som jag uppfattade innan strömmar genom huden på handen och vidare genom kroppen. En del av min ångest försvinner och med ens känner jag ett större mod i kroppen.

"Det är en Beryll kristall. Den avlägsnar negativa känslor, speciellt vid stressfulla situationer. Jag tänkte att den skulle vara den perfekta presenten till dig," säger Merinda. 

  Jag sluter min hand om kristallen och känner en sådan tacksamhet över att ha Merinda i mitt liv. Bara hon skulle komma på tanken att ge mig detta.

"Vad skulle jag göra utan dig? Tack för allt du gör för mig," säger jag och reser mig upp, går mot henne och slår armarna om henne.