Chapter 11

3.9K 140 14
                                    


NIGHT WALK


"I heard you got sick, Rebecca. Are you okay now?" My father asked when we did a video call this afternoon.

"Yes, just a simple fever..." Kibit balikat ko.

Tumaas ang kilay niya at bumuntong hininga. I almost laugh dahil kapag ganito ay alam kong inis na siya sakin, most especially to my nonsense answer.

"Simple, huh? Did you know that-" 

"A simple sick can get worse..." Pagpapatuloy ko sa sasabihin niya.

He groaned as I mentally laugh. My father and his 'saying.'

"Don't worry, Dad. I'm perfectly fine. Besides, Morgan and Phoenix are here..."

He sighed. "You can't always just rely on them, ma princesse."

Natahimik ako at ramdam ko ang pagbabago ng aking reaksyon.

"I don't usually rely on them, dad. As much as possible, I want to do things on my own, without their help." Hindi mapigilang sagot ko.

Kung maaari nga lang at walang pangamba ang ama ko ay mas pipiliin kong mamuhay mag-isa. 'Yong malayo para kahit papaano ay maging malaya ako sa lahat ng bagay. Gustuhin ko man 'yon ay hindi ko din naman itatanggi na onti pa ang mga alam kong bagay pag dating sa gawaing bahay, hell I don't even know how to cook! Or to wash laundry without an automatic washing machine! 

Gustuhin ko man, pero alam kong dapat ko pang pag-aralan ang halos lahat ng bagay. I can't be ignorant at all times. I don't want to look stupid.

"That's not what I mean, Becca..."

"Then what?" Umingos ako. "Yes, I am thankful because they are here to help me... but I also want to be independent, daddy."

"Okay, okay..." He sighed. "What a pride, my daughter! You really are a mini-Sienna Celeste."

I almost rolled my eyes. "Of course. She's my lovely mother, after all."

Doon natapos ang usapan namin. After that, I went to the garden to play with my cat. Tapos na ang klase ko dahil half day lang kami ngayon. And there's more!

Medyo nakakasundo ko na si Evander. Well, siya lang kasi 'yong nagfirst move para makausap ako. Medyo natuwa naman ako dahil kaya niyang sumabay sa mga mood ko. Like, when I'm quiet, he'll be quiet too. Kapag nagsusungit naman ako ay hindi siya nao-offend! So far, he's doing great. I like him as my not-so-close-friend.

I caressed my cat's fur, nagsumiksik naman siya sa hita ko at doon tumagilid ng higa. Somehow, this cat is just like me, he reflects my attitude and my personality. He's also lazy and quiet.

"Do you want a new house, Midnight? How about food? Should I find you a wife so that you are not alone?" Parang tanga kong kausap dito.

He made a sound that makes me giggle.

"Alin sa tatlo ang gusto mo?" I chuckled.

"House?" He just moved.

"Hmm, food?" Kiniskis niya lang ang katawan niya sa hita ko.

Ah, I shrugged and lift him up. Pinaharap ko siya sakin habang buhat ko siya sa ere.

"You want a cat wife, huh?" He meowed and I laughed.

Oh, my god. My cat is so smart! Just like me, tho.

Natigil ako sa pagtawa nang makarinig ako ng tunog ng camera. Slowly, I looked at the glass door, and there I saw Morgan holding a DSLR. I gritted my teeth.

The Beauty of Tomorrow (Montejo Siblings #2)Where stories live. Discover now