Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

27 - Elle

Söndag 17 september 2017
(TW: Våldtäkt)
Jag har nog aldrig varit så nervös som nu. Jag vet inte hur jag ska säga det och jag vet inte hur han kommer reagera. Gamla Sam hade nog bara blivit ledsen. Men den här nya Sam är jag rädd för. Jag vet inte vad han är kapabel till att göra.

När Sam smsar att han är hos mig om fem minuter reser jag mig från soffan och bara går fram och tillbaka i lägenheten. Mitt hjärta slår allt snabbare och jag får svårt att andas. Jag kommer spy. Det plingar på dörren och jag hoppar till. Motvilligt rör jag mig mot dörren och öppnar. Han står där med ett stort leende.

"Elle! Jag har saknat dig!" Utbrister han och omfamnar mig. När han lutar sig fram för att kyssa mig backar jag undan några steg. Han kollar på mig frågande. "Vad gör du?" Frågar han.

"Vi måste snacka." Säger jag allvarligt. Han kollar på mig konstigt ett tag innan han följer efter mig till soffan.

"Har det hänt något?" Frågar han oroligt. Han är bra på att låtsas. Låtsas bry sig om mig.

"Jag tror inte vi borde ses mer." Säger jag. Det är svårt att få ut orden men när de väl är ute släpper en tyngd från mitt bröst. Det blir lättare att andas. Han skrattar. Varför skrattar han?

"Du är rolig du." Säger han. Jag kollar på honom konstigt.

"Sam, jag skämtar inte." Svarar jag allvarligt. Han kollar på mig skeptiskt.

"Varför skulle du inte vilja ses mer?" Frågar han. Jag suckar.

"Det slutar alltid i kaos när vi är med varandra. Jag har redan för mycket kaos i mitt liv och jag behöver inte mer." Svarar jag. Sam flyttar närmare mig och tar mina händer i sina.

"Men jag kan hjälpa dig. Jag kan hjälpa dig att må bättre. Vi gör det tillsammans. Vi gör allt tillsammans." Säger han. Jag vänder bort blicken.

"Det är inget du kan hjälpa mig med. Det är saker jag måste lösa själv. Vi kan inte ses mer." Säger jag. Sakta men säkert ändras allt med honom. Det syns på hela honom att han börjar bli irriterad.

"Du kan inte lämna mig för det." Säger han. "Du behöver mig." Tillägger han.

"Nej, jag behöver tid att tänka. Ensam." Svarar jag. Han fnyser.

"Det gör du inte alls det. Du klarar dig inte ensam. Det är när du är ensam du blir så där galen. Och nu när du inte har några andra vänner behöver du mig i ditt liv." Säger han.

"Sam, snälla. Gör det inte svårare för mig." Ber jag. Han bara skakar på huvudet.

"Det är inte du som pratar nu. Du skulle aldrig lämna mig. Jag vet att du vill ha mig. Att du behöver mig." Säger han. Jag vet inte vad jag ska svara. Det spelar ingen roll vad jag säger. Han kommer ändå inte lyssna. "Är det Noel som har lurat i dig de här tankarna?" Frågar han. Han lägger en arm runt mig. "Du behöver inte lyssna på honom. Han är bara avundsjuk på det vi har. Så länge du har mig kommer han aldrig få röra dig igen." Säger han med lugn röst. Jag försöker ta mig ur hans grepp men hans armar är snart tillbaka runt min kropp igen.

"Det här handlar inte om Noel. Jag kan prata för mig själv. Vi kan inte ses mer, Sam. Jag vill inte ses mer." Säger jag. Sam kollar konstigt på mig innan han fnyser högt.

"Klart du vill." Säger han. Han lägger sina händer på mina kinder och kommer närmare med sitt ansikte. Jag försöker backa vilket bara resulterar till att jag hamnar på rygg i soffan, med honom över mig. "Du älskar mig, Elle." Säger han med låg röst, nästan en viskning. Mitt hjärta slår så där snabbt igen och trycket över bröstet är tillbaka.

"Sam, snälla." Kvider jag. Jag är rädd nu. Livrädd. Sam kommer aldrig låta mig gå.

"Låt honom inte manipulera dig. Du älskar mig." Viskar han. Hans ansikte är bara några centimetrar ifrån mitt nu. Jag kan varken prata eller röra mig längre. Jag är helt paralyserad. Jag bara kollar på honom med panik i blicken. "Säg att du älskar mig." Säger han. Jag sluter mina ögon och lyckas till slut, knappt synligt, skaka på huvudet. Hans blick går inte att beskriva. Hans ögon är svarta och han ser ut som att han hade kunnat döda någon. Döda mig. Han tar ett hårt grepp om min hals. Jag kämpar med att ta luft men det går inte. "Du älskar mig." Ryter han. Jag försöker sparka bort honom men det går inte det heller. Sam är tusen gånger starkare än mig.

"Sam..." Får jag fram. Han lossar lite på greppet runt min hals. "Snälla." Fortsätter jag.

"Jag älskar dig, Elle. Du kommer alltid att vara min." Säger han innan hans läppar landar på mina. Jag försöker återigen putta bort honom men han håller fast mina armar hårt mot soffan. Han kysser mig längs min hals, ner mot mina bröst. Jag ångrar att jag bara tog på mig ett linne idag.

"Snälla, Sam. Sluta!" Ropar jag. Han bara flinar mot mig samtidigt som han drar ner mina byxor. Jag försöker sparka bort honom men det är lönlöst. Han är för stor, för tung och för stark. "Snälla! Jag vill inte! Snälla, släpp mig!" Ropar jag desperat.

"Du får mig bara att vilja ha dig mer." Säger han med ett vidrig flin. Sedan tränger han sig in i mig och jag ger upp. Det är ingen idé att försöka ta mig loss eller att försöka få honom att sluta. Han kommer inte lyssna. Jag är fast med honom. För alltid.

Jag bara ligger där helt avslappnad i alla muskler med tårar rinnandes nerför mina kinder samtidigt som han stöter in och ut ur mig. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte säga något. Det är som om tiden stannar upp och jag inte längre kan känna min kropp. Varendaste del av mig har domnat bort.

Jag hatar Sam. Jag hatar honom så mycket man kan hata en person. Jag hatar honom för allt han har gjort mot mig. För hur han förstörde mig. Men jag hatar nog mig själv mest. Jag hatar mig själv för alla dumma beslut jag har tagit och för att jag har satt mig i den här situationen. Men jag förtjänar det nog. Jag förtjänar nog att leva i misär för resten av mitt liv.