Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

47 - Elle

Söndag 19 november 2017
Jag vill inte vara sån här. Jag vill inte vara så här kall mot Noel. Men tanken som slog mig att jag kanske älskar honom stressar mig för mycket. Den skrämmer mig. Den får mig att inte kunna vara normal mot honom.

Hur svårt ska det vara att bara säga det där simpla jävla ordet? Fast för mig är det inget simpelt ord. För mig är det det mest komplexa ordet i världen. Det klart att jag har älskat mina vänner genom åren. Men det här är en annan grej.

Tänk om jag säger det och han inte säger det tillbaks? Att han tycker att jag går för snabbt fram? Då har jag visat mig sårbar i onödan. Då har jag visat mig sårbar för någon som inte är redo för det. Då blir jag så där svag som jag alltid har undvikt att vara. Inte ens min egna mamma kunde älska mig. Hur ska någon annan kunna älska mig då?

"Vadå jag är ju visst en bra bilförare!" Utbrister Gen där vi sitter i köket alla fyra. Kristian skrattar.

"Absolut. Alla är bara livrädda för att åka med dig." Svarar han.

"Men du är ju hemsk att åka med!" Säger hon. "Om det är en 70-väg så kör han i kanske 60, 65." Fortsätter hon. Alla skrattar. Alla förutom jag. Mina tankar är någon helt annanstans.

"Det är ju säkert i alla fall." Svarar Noel.

"Eller hur! Där ser du, Gen. Noel håller med mig i alla fall." Utbrister Kristian. Gen himlar med ögonen.

"Det är bara för att ni är killar och känner att ni måste stötta varandra. Du håller med mig, Chantelle, eller hur?" Svarar hon. Jag väcks från mina tankar.

"Va?" Frågar jag och alla brister ut i skratt.

"Du har varit frånvarande hela kvällen." Säger Gen. Jag ler snett.

"Jag är bara trött. Jag ska nog gå och lägga mig." Svarar jag och reser mig från stolen. Noel söker efter min blick.

"Då kanske jag också ska göra det." Säger han. Jag skakar på huvudet.

"Nej, stanna om du vill." Svarar jag lugnt.

"Nej, men jag är också trött." Svarar han och reser sig från stolen.

"Godnatt." Säger Gen.

"Godnatt." Svarar jag och Noel i kör innan vi stänger sovrumsdörren bakom oss. Så fort dörren är stängd börjar jag rota igenom alla väskor efter cigg.

"Vad gör du?" Frågar Noel.

"Vart är ciggen?" Frågar jag stressat. Nästan desperat.

"Här." Säger han och tar upp paketet från nattduksbordet. Jag tar det ur hans hand och skyndar ut på balkongen. Stressat får jag upp en cigg och tänder den. Ångesten försvinner tillsammans med röken från första blosset. Noel ställer sig bredvid mig.

"Vad är grejen med dig?" Frågar han. Jag möter hans blick.

"Vad?" Frågar jag. Det kommer ut mer irriterat än vad som var meningen. Han suckar.

"Du har inte varit dig själv sen vi kom hit. Du är jämt frånvarande och när du väl pratar är det bara korta svar." Säger han. Jag vänder bort blicken från honom utan att svara. Han lägger en hand på min axel och jag vänder mig mot honom. "Vi åker hem om två dagar. Jag vet att den här staden tar fram gamla minnen för dig men du behöver bara stå ut i två dagar till." Säger han. Jag skakar på huvudet.

"Det är inte det. Inte bara det i alla fall." Svarar jag. Jag sluter mina ögon. Varför sa jag så? Nu kommer jag behöva berätta för honom om den största anledning till att jag är så här kall. Fast jag tror att en del av mig vill få det sagt. Få honom att veta att jag älskar honom. Han kollar in i mina ögon ett bra tag. Som om han letar efter svar.

"Vad är det då?" Frågar han. Jag suckar.

"Det är bara det att precis innan jag åkte hit så insåg jag en sak. En sak som har dödat mig. En sak som har skrämt mig, samtidigt som den har fascinerat mig, enda sen jag var liten." Svarar jag. Återigen letar han efter ett svar i min blick. Han av någon borde ha lärt sig att svaret aldrig finns i min blick. Att min blick alltid är tom.

"Du kan berätta för mig, Elle. Du vet det." Säger han. Återigen sluter jag ögonen för några sekunder.

"Det är just dig jag inte kan berätta för. Och det är just det som dödar mig." Svarar jag.

"Du skrämmer mig nu, Elle. Vad det än är så kan vi ta oss igenom det. Så länge jag får höra det från dig och inte någon annan." Säger han oroligt. Han tror att jag har varit otrogen igen. Jag önskar nästan att det är så. Det vore nästan lättare.

"Det är inget sånt, Noel." Svarar jag.

"Vad är det då?" Frågar han. Jag kan inte kolla på honom längre. Kan inte svara. Han placerar sina händer på mina höfter. "Berätta för mig, Elle." Fortsätter han med låg röst. Nästan en viskning. Motvilligt möter jag hans blick. Det känns som om jag kommer explodera vilken sekund som helst.

"Jag har insett att..." Jag avbryter mig själv.

"Vad har du insett?" Frågar han. Nästan desperat. Jag tar ett djupt andetag.

"Jag tror att jag älskar dig, Noel." Svarar jag. Han kollar chockat på mig ett bra tag. Jag lägger händerna för ansiktet och stönar frustrerat. "Fuck it. Glöm att jag sa något. Jag är bara fucked just nu." Säger jag stressat och ska just gå in igen när Noel tar tag i min hand och drar in mig i sin famn med en enda rörelse. Han kollar på mig samtidigt som ett leende växer på hans läppar.

"Jag har älskat dig från allra första början, Elle." Säger han och utan att tveka kraschar våra läppar med varann.

Fyrverkerier i mitt huvud. Ett pirr i magen. Ett brett leende på mina läppar. Jag har äntligen fått det jag har drömt om sen barn. Någon älskar mig. Noel älskar mig.