Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

31 - Elle

Lördag 30 september 2017
Även om vi hade jättekul igår så kan jag inte riktigt släppa det. Noel är med Leah igen. Han har redan gått vidare till någon annan. Det har inte ens gått en vecka sedan vi slutade ses.

Det går inte heller att tycka illa om henne. Hon är verkligen hur söt som helst. Trots att hon fick veta om mitt och Noels förflutna var hon fortfarande så där jättesnäll mot mig. Jag hatar henne för det.

Det vore lättare om hon var en riktig fitta. Då hade jag haft en anledning att ogilla henne. Då kanske Noel inte hade stannat så värst länge med henne. Fast egentligen spelar det ingen roll. Noel vill ändå inte ha mig längre.

När det plingar på dörren fryser jag först till is och får en klump i magen. Men snabbt påminner jag mig själv om att det är Dante, inte Sam. Det borde vara Dante i alla fall. Vi ska ju ut och käka lunch. Jag skyndar fram till dörren och öppnar. Till min lättnad är det Dante. Han ler mot mig.

"Är du redo att dra?" Frågar han. Jag ler tillbaks och nickar.

"Jag ska bara hämta väskan." Svarar jag.

———

"Är det okej om Mikaela kommer sen?" Frågar han där vi sitter framför TVn i hans soffa. Jag nickar.

"Visst." Mumlar jag utan att släppa TVn med blicken. Han kollar lite konstigt på mig.

"Tycker du inte om henne?" Frågar han. Jag kollar chockat på honom.

"Jo! Självklart." Svarar jag. Han nickar sakta.

"Vad är det då?" Frågar han. Jag suckar och kollar på TVn igen.

"Sen när började Noel träffa Leah igen?" Frågar jag. Jag ser i ögonvrån hur han kollar på mig.

"Är det därför du har varit så nere idag? För att han är med Leah?" Frågar han.

"Jag tycker bara det gick snabbt för honom att hitta en ny." Svarar jag. Dante suckar.

"Elle, ni gjorde slut för över ett år sedan." Säger han och anstränger sig för att inte låta dömande. Jag kollar på honom.

"Dante, du tror väl inte på fullaste allvar att vi bara har varit vänner nu den senaste tiden?" Frågar jag. Han kollar chockat på mig. Hur kan han bli chockad över det? Jag trodde alla fattade att jag och Noel var något igen. "Varför tror du att jag satt och grät utanför hans dörr i måndags?" Frågar jag.

"Jag hade ingen aning, Elle. Men vadå, var ni tillsammans igen?" Frågar han. Jag skakar på huvudet.

"Nej, vi försökte nog bara hitta tillbaks till varandra." Svarar jag med en suck.

"Vad hände i måndags då?" Frågar han.

"Jag fuckade upp igen och han fick reda på det." Svarar jag utan att släppa golvet med blicken. Dante flyttar närmare och lägger tröstande sin hand på min rygg.

"Vill du prata om det?" Frågar han försiktigt. Jag skakar på huvudet. Det finns inget att prata om. Ingen annan vet hela historian och jag vill inte heller att någon ska göra det. Helst vill jag bara glömma det.

"Gör hon honom lycklig?" Frågar jag. Dante är tyst ett tag så jag kollar upp på honom. Han biter sig löst i läppen.

"Jag tror inte det. Inte på samma sätt som du gjorde." Svarar han. Det hugger till i bröstet. Samtidigt som det gläder mig att han var lyckligare med mig vill jag verkligen att han ska vara lycklig och må bra. Han förtjänar exakt all lycka i världen. Därför måste han vara lyckligare med henne än med mig. Han bara måste det.

Plötsligt plingar min mobil till och båda våra blickar dras dit. Det är en notis från Facebook. Jag får en klump i magen. Ett hårt slag. Dante kollar frågande på mig.

Alva Hedén fyller år idag. Skicka en hälsning till henne!

"Är det Alva, din gamla kompis Alva? Hon som..." Han avbryter sig själv. Jag bara nickar utan att släppa skärmen med blicken. Vi sitter tysta ett bra tag innan Dante lägger sin hand på mitt lår.

"Du borde hälsa på hennes grav." Säger han. Jag skakar på huvudet. "Har du gjort det någon gång?" Frågar han. Återigen skakar jag på huvudet. Han flyttar bort sin hand från mitt lår och vänder blicken mot TVn igen. "Du vet, du borde testa att göra det. Det är skönt, jag lovar. Det hjälper en att leva med saknaden på ett sätt." Säger han. Jag fnyser.

"Skulle inte tro det, va." Svarar jag. Dante ler mot mig försiktigt. Ett tryggande leende.

"Jag förstår om det låter töntigt när du inte har testat det än. Jag reagerade likadant i början när folk sa att jag borde hälsa på pappas grav. Jag tror det tog tre år innan jag tog mig dit första gången." Säger han.

"När ska man ens åka dit då?" Frågar jag, som om jag faktiskt överväger att göra det. Dante skrattar lite lätt.

"Nu är ett utmärkt tillfälle. Hennes födelsedag och allt." Svarar han. Jag skakar på huvudet.

"Det innebär att alla andra kommer vara där. Hennes kompisar, hennes familj. De hatar mig. De alla säger att det är mitt fel. De kommer inte vilja ha mig där." Svarar jag snabbt. Dante biter sig i kinden igen och ser ut att tänka.

"Gå någon annan dag då. Det spelar egentligen ingen roll när. Jag tror Alva hade blivit stolt över dig om du bara tog dig dit någon gång." Säger han. Jag svarar inte. För vad ska jag svara när allt det här tynger mig så mycket att jag inte kan andas? När skuldkänslorna blir så överväldigande att jag inte kan röra mig?