Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

14 - Elle

Onsdag 23 augusti 2017
"Marlboro röd." Säger jag till tjejen som sitter i kassan på Ica. Hon nickar och tar fram cigg paketet.

"Ey shit, Elle! Fan vad längesen!" Säger en välbekant röst bakom mig när jag ska betala. Jag kollar dit och möts av Hampus.

"Hej, Hampus! Är allt bra med dig, eller?" Frågar jag. Han ler och nickar.

"Allt är fin fint med mig. Hur är det själv? Vi har inte sett dig på över ett år." Svarar han.

"Jag har haft ganska så mycket bara." Svarar jag. Han nickar förstående.

"Men fan, kan du inte hänga med ikväll då?" börjar han. "Samma plats som alltid, samma folk som alltid." Tillägger han med ett skratt. Jag ler.

"Vet du vad, jag kommer nog idag. Jag kan vara där ett tag i alla fall." Svarar jag och han skiner upp i ett leende.

"Bästa du. Shit vad alla har saknat dig." Säger han och jag skrattar lätt innan jag omfamnar honom och vi säger hejdå.

Det kanske skulle vara bra för mig att åka dit ikväll. Att få tänka på något annat för en gång skull. Senast jag var där var julen 2015. När allt blev så konstigt med Noel.

———

Det känns på ett sätt lite töntigt att jag ska dit nu när jag ändå är 19. Absolut att man kanske hängde med dem på den platsen förr, när man var typ 15. Men nu? Nu är jag ju vuxen. Nu kan jag komma in på klubben om jag vill. Fast klubben är inte alls samma sak. Inte på långa vägar.

Det finns som en "dress code" när man ska dit. Det är ju självklart inte något som är bestämt men alla följer det ändå. Om man inte gör det skulle man förmodligen få en del konstiga blickar och inte bli tagen på allvar. Och på den platsen handlar allt om att bli tagen på allvar. Annars ses man som ett enkelt byte. Kolla bara på vad som hände med Alva...

Jag fixar det sista med sminket. Eyelinern. En ganska så stor vinge och på hela vattenlinjen. Det är så det ska vara. Jag drar på mina svarta stövlar med klack över skinnbyxorna och drar på skinnjackan över axlarna. För första gången på ett år kan jag på riktigt känna mig snygg.

Jag går den sista biten från tunnelbanan till den lilla nedstängda affären i gränden. Jag tar mig förbi stängslet och bakom hörnet sitter de alla. Alla dessa ansikten jag har spenderat en stor del av min tonår med, som jag nu inte har träffat på ett år.

"Elle! Kom hit!" Ropar Hampus och vinkar mig mot det bord han sitter vid tillsammans med Basse och Jack. Jag rör mig mot de och kramar alla tre.

"Fan vad vi har saknat dig, Elle!" Utbrister Jack. Jag ler mot honom.

"Saknat er med!" Svarar jag.

"Jag har fixat något jag vet att du kommer tycka om." Säger Basse och tar fram en påse med vitt pulver i.

"Jävlar! Vart fan fick du tag på det?" Frågar Hampus imponerat. Basse bara ler stolt och börjar lägga fram linor framför oss alla. De snortar sina linor för att sedan kolla frågande på mig.

"Jag skippar nog." Säger jag. Basse skrattar.

"Vad har hänt med drog-prinsessan Elle?" Frågar han. Det hugger till i hjärtat när jag hör honom säga "prinsessan". Det är det Noel brukade kalla mig. Jag drar på ett falskt leende och skakar på huvudet.

"Hon blev en mjukis efter den där boyband grabben." Säger Hampus med ett skratt.

"Hiphop var det väl?" Frågar Jack och vi alla brister ut i skratt.

"Nej, men seriöst, Elle. Har du blivit en mjukis?" Frågar Hampus. Jag flinar mot dem.

"Vad fan tror ni om mig? Att jag skulle blivit en mjukis? Aldrig!" Svarar jag och snortar linan framför mig. Killarna jublar och applåderar.

Resten av kvällen blir som det brukar bli här. Alla är fulla och höga. Folk är överallt och ingenstans. Man hånglar med en del för att sedan glömma bort dem.

"Polisen är på väg! Vi måste dra!" Ropar någon kille jag inte har sett tidigare. Genast blir det fart på folket. Alla springer ut från gränden åt flera olika håll.

Det här är inte första gången detta händer. Det är ganska så ofta som polisen kommer och checkar stället. Vissa har mer tur än andra. De som är fullast och högast lämnas tyvärr bakom och hamnar förmodligen i fyllecell över natten. Jag har turen att alltid ha Hampus, Jack och Basse vid min sida. Vi är som en familj. Ingen skulle lämna någon annan bakom.

Andfådda sjunker vi ner på bänken vid busshållplatsen.

"Ska någon ha en spliff?" Frågar Basse. Vi skakar på huvudet och han tänder sin färdig meckade spliff.

Jag börjar le. Jag ler av alla minnen från när vi har suttit i just den här busskuren efter att ha sprungit från polisen. Att det alltid är Basse som står med en spliff och vi andra sitter ner andfådda. Hampus kollar på mig och ler han med.

"Jag har verkligen saknat dig, Elle." Säger han, ganska så tyst.

De här killarna är verkligen som bröder till mig. Speciellt Hampus. Vi skulle aldrig kunna umgås som vanligt men under kvällar som denna är detta min familj. Dessa grabbar är min familj.