Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

50 - Elle

Fredag 24 november 2017
Var Linn tvungen att bli tillsammans med Elliot Ekstedt? Kunde det inte ha varit Elliot Ström istället? Balkongdörren öppnas bakom mig och jag vänder mig om i tron om att det är Noel. Men jag fryser till när jag ser att det är Elliot.

"Vad vill du?" Frågar jag och fimpar min cigg. Han biter sig löst i läppen.

"Jag vill bara be om ursäkt för allt jag sa och gjorde. Jag vill be om ursäkt för den jag var." Säger han med ett plågat ansiktsuttryck. Jag fnyser.

"Du är bara tre år för sen med det." Svarar jag. Han kollar ner i golvet.

"Jag vet. Förlåt. Jag lovar, jag är inte sån längre. Jag skäms mer över det än något annat. Om jag kunde gå tillbaks i tiden hade jag aldrig gjort det." Säger han. Jag kollar skeptiskt på honom.

"Det här är problemet alla verkar ha. Du hade gjort om det om du gick tillbaks i tiden. Du hade gjort om det eftersom att det var sån du var då." Svarar jag. Han svarar inte. Han bara kollar ner i golvet. Han ser ut att skämmas. Det är det minsta han kan göra.

"Jag fattar att du inte kommer kunna se mig på ett annat sätt men jag skulle aldrig, under några omständigheter, göra detsamma mot Linn. Jag är inte sån längre. Jag älskar verkligen Linn. Hon har gjort mig till den personen jag vill vara." Säger han.

"Det hoppas jag verkligen." Svarar jag bara. Han tvekar en sekund. Som om han tänker igenom det han ska säga en extra gång.

"Har du berättat för Linn om det? Om oss?" Frågar han försiktigt.

"Nej, och jag tycker att vi ska hålla det så. Linn är lycklig just nu och jag tänker inte förstöra det med din och min historia." Svarar jag. Han nickar.

"Bra. Tack." Säger han. Jag kollar konstigt på honom.

"Tro inte att jag gör det för din skull. Linn förtjänar att veta vilken stor idiot du var under gymnasiet. Men det kommer inte bli bättre av att jag berättar om det du gjorde mot mig." Svarar jag. Han nickar igen.

"Jag förväntar mig inte att du ska tycka om mig efter allt men skulle du åtminstone kanske försöka lägga det bakom dig? Försöka att inte hata mig?" Frågar han försiktigt. Jag suckar.

"Jag kan låtsas. För Linns skull. Men få inte för dig något. Du är fortfarande en av dem jag hatar mest. Du var en av dem som förstörde mitt liv och jag vill att du ska komma ihåg det för resten av ditt liv." Säger jag. Han kollar ner i golvet igen och nickar.

"Jag vet. Jag kommer aldrig sluta skämmas över det. Jag hatar den jag var och det jag gjorde. Jag mådde dåligt över det direkt efteråt. Jag har inte slutat må dåligt över det sen dess. Efter det gjorde jag aldrig om det. Jag vill att du ska veta det." Säger han. Jag himlar med ögonen.

"Det ändrar inte någonting." Säger jag, helt tom på känslor. "Om du inte ville något mer så tänker jag gå in och umgås med min bästa vän och min kille nu." Tillägger jag och rör mig in i lägenheten igen.

———

"Fuck. All dricka är slut." Ropar Linn frustrerat från köket.

"Är all dricka slut?" Frågar jag.

"Både ölen och vinet." Svarar hon.

"Jag har allt från öl, cider och vin hemma. Jag kan gå och hämta det." Säger Noel. Plötsligt kollar alla intresserat på honom.

"Det vore underbart." Säger Linn. Noel ler och reser sig upp ur soffan.

"Jag hänger med." Säger Elliot med ett leende. Noel nickar. Precis när de ska lämna soffan tar jag tag i Noels hand och drar ner honom bredvid mig. Han kollar frågande på mig och skrattar. Jag ler mot honom innan jag kysser honom. Sedan försvinner de ut i hallen.

"Skynda er nu!" Ropar jag och de skrattar från hallen.

"Visst visst." Svarar Noel. Så fort dörren smälls igen bakom dem sätter sig Linn i soffan bredvid mig.

"Fattar du att vi äntligen kan vara så där goals som vi drömde om i högstadiet?" Frågar hon. Jag skrattar.

"Hur då?" Frågar jag.

"Minns du inte hur vi alltid sa att vi ville bli tillsammans med killar som var bästa vänner och hitta på allt möjligt alla fyra ihop? Nu kan vi ha det." Svarar hon. Jag skrattar.

"Elliot och Noel är ju dock inte direkt bästa vänner. De är egentligen bara tjenisar." Säger jag. Tjenis: någon som du inte riktigt kan kalla för vän men ni hälsar om ni stöter på varann ute på stan. Hon flinar mot mig.

"Nej, inte än. Men de kan bli." Svarar hon. Jag skrattar.

"Visst visst. Vi får se." Svarar jag. Hon lutar sig bak i soffan med en suck och ett drömskt leende på läpparna.

"Fattar du att Elliot ska flytta in här? Vi ska verkligen bo ihop." Säger hon. Genast är klumpen i magen tillbaks.

"Mm." Svarar jag. Hon sätter sig upp igen och kollar på mig konstigt samtidigt som ett flin växer på hennes läppar.

"Man kan tro att du inte är glad för vår skull." Säger hon med ett skratt. Jag skrattar.

"Jo! Självklart!" Svarar jag snabbt. "Tycker du inte att det går lite för fort då?" Frågar jag. Hon skakar på huvudet.

"Inte direkt. Vi började dejta redan i maj." Svarar hon. "Allt kändes rätt med honom från start. Jag visste att jag älskade honom redan första gången han kysste mig." Tillägger hon. Jag ler svagt.

"Jag tänker bara att det vore synd om det förstördes. En flytt leder för många gånger till uppbrott. Ni kommer att bråka massor om ni ska bo ihop." Säger jag. Hon ser ut att tänka på det ett tag.

"Vet inte. Jag tror att jag och Elliot kommer klara det. Du vet ju själv att jag aldrig riktigt blir arg på någon." Svarar hon. Jag nickar och ler åt tanken på att vi aldrig någonsin har bråkat. Inte ett enda litet tjafs under våran 19 åriga vänskap.

"Jag tänker bara på att era vardagar kan krocka." Säger jag. Hon flinar mot mig.

"På vilket sätt då?" Frågar hon.

"Men till exempel du och jag skulle aldrig kunna bo ihop, även om vi aldrig har bråkat tidigare." Börjar jag. "Du skulle tröttna på att jag stökar ner för mycket och jag skulle tröttna på att du alltid vill festa eller ha folk över." Fortsätter jag. Hon skrattar.

"Jävlar, ja. Vi skulle aldrig kunna bo ihop." Svarar hon. Jag faller in i skrattet.

"Nej. Och du och Elliot kommer förmodligen också att krocka med några saker." Säger jag.

"Jag tror verkligen inte det. Och om vi gör det så kan vi lösa det då. Vi älskar verkligen varandra och det här känns mer rätt än allt annat." Svarar hon. Jag suckar och ler.

"Bra. Om det känns som det rätta valet så är det säkert det." Svarar jag.

Det är ingen idé att jag tjafsar emot. Jag kommer inte få henne att ändra sig och dessutom gör han henne lycklig, och jag skulle aldrig vilja stå i vägen för det. Jag måste acceptera att det är honom hon vill vara med. Elliot kanske är förändrad, och då är det jättebra. Men jag kommer alltid ha en dålig känsla av honom.