Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

29 - Elle

Måndag 25 september 2017
Noel drar mig närmare där vi ligger i soffan och kollar på någon halvdan film. Jag kan fortfarande inte fatta att det blev så här. Att Noel förlät mig och att jag nu ligger med honom i hans soffa och kollar på film. Men alla problem är inte borta än. Sam finns fortfarande kvar.

Han var hemma hos mig igår. Han bara kommer när han känner för det. Helt utan förvarning. Det blev något bråk om att han tycker att jag är tråkig nu och att han saknar den jag brukade vara. Han sa att Noel förstörde mig. Det hela slutade i att jag fick ett hårt slag på kinden innan vi låg. Jag vill inte ligga med honom men jag känner mig tvungen. Dessutom vet jag vad han hade gjort annars. Sam tar inte ett nej.

"Du är så vacker, Elle. Hela tiden." Säger Noel. Jag kollar upp på honom och ler.

"Sluta tramsa dig nu." Svarar jag. Han skrattar.

"Du är det!" Säger han. Jag bara ler och skakar på huvudet innan jag kysser honom. Han lägger sig över mig och fördjupar kyssen. Han börjar kyssa min hals och snart är min tröja av. Jag drar ifrån och kollar på honom.

"Du gör mig galen, Noel." Nästan viskar jag. Han ler mot mig ett tag innan hans ansikte ändras. Han stirrar på min hals. Fuck. Jag hade glömt. Min hals är full av sugmärken från Sam. Noel möter min blick igen.

"Vad är det där?" Frågar han. Ångesten tar över. Det är nu allt fuckas mellan oss igen.

"Noel, jag kan förklara." Säger jag med desperation i blicken. Han sätter sig i soffan och kollar rakt fram i väggen. Snabbt tar jag på mig tröjan igen och sätter mig bredvid honom.

"Du sa att det var över med Sam." Säger han. Jag sluter ögonen och biter mig hårt i kinden.

"Förlåt, Noel." Är det enda jag kan få fram. Han kollar på mig med en sårad blick.

"Varför ljög du?" Frågar han.

"Vad skulle jag ha gjort? Du skulle inte vilja vara med mig om jag sa sanningen om Sam." Svarar jag.

"Varför kunde du inte bara göra slut med honom? Eller bara inte varit med mig?" Frågar han.

"Jag försökte. Tro mig, jag försökte verkligen." Börjar jag. "Men han... Han lyssnade inte. Han fortsätter att komma hem till mig som om ingenting har hänt." Fortsätter jag.

"Varför låter du honom? Varför ligger du med honom?" Frågar han. Jag känner återigen den där tomheten.

"Jag har inget val." Svarar jag med låg röst. Noel kollar skeptiskt på mig, som om jag vore dum i huvudet.

"På vilket sätt har du inget val?" Frågar han.

"Han..." Jag avbryter mig själv. Jag vet inte hur mycket jag kan berätta. "Jag kan inte..." Fortsätter jag. Noels ansikte mjuknar och han ser mer orolig ut nu. Han tar mina händer i sina.

"Slår han dig?" Frågar han. Jag vänder bort blicken och kämpar med att hålla inne tårarna. "Elle?" Frågar han. Jag skakar på huvudet. Om jag pratar kommer jag börja gråta. Noel suckar och släpper mig.

"Jag trodde verkligen att du hade förändrats." Säger han. Jag kollar på honom bedjande.

"Snälla, Noel." Säger jag med darrig röst.

"Bara gå." Säger han med tom blick och vägrar att titta på mig. Jag kollar på honom ett tag innan jag reser mig och går mot hallen.

Sekunden jag kommer ut i trapphuset börjar tårarna rinna. Jag sätter mig lutad mot hans dörr och låter de fortsätta rinna. Hur fan kunde det bli så här igen? Hur fan kunde jag låta det bli så här igen? Allt är mitt fel. Maxime har rätt. Jag förstör verkligen allting hela tiden.

"Elle?" Frågar någon framför mig. Snabbt öppnar jag ögonen och torkar bort tårarna. Det är Dante. "Vad har hänt?" Frågar han oroligt. Jag reser mig upp.

"Vad gör du här?" Frågar jag med skakig röst.

"Jag skulle bara lämna Noels jacka." Svarar han. Jag biter mig hårt i kinden för att inte börja gråta igen, samtidigt som jag nickar. När jag rör mig mot trappan tar Dante tag i min arm. "Vad händer?" Frågar han. Nu brister det för mig. Tårarna forsar nerför mina kinder igen och jag lägger händerna för ansiktet. Dante omfamnar mig och stryker handen över mitt hår. "Andas." Säger han med lugn röst.