Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

41 - Elle

Måndag 6 november 2017
Det är nästan ljust i rummet när jag vaknar. Då det är november måste det betyda att klockan är en del. Det är först när jag sträcker på mig som jag inser att jag ligger ensam i sängen. Jag öppnar ögonen i panik och sätter mig upp. Vart är Noel?

Jag måste påminna mig själv att behålla lugnet. Att han självklart inte har lämnat mig. Att han bara redan har gått upp och förmodligen sitter i soffan framför TVn eller i köket och äter frukost. Eller kanske lunch.

Rädslan för att bli lämnad har blivit värre på sistone. Hela mitt liv har det alltid varit min värsta rädsla. Det var just därför jag bestämde mig för att inte komma någon så värst nära. Då kan ingen lämna mig.

Men efter att Noel lämnade mig förra året blev det värre. Jag släppte in någon i mitt liv och blev sedan lämnad. Jag blamear honom inte för det. Han hade all rätt att lämna mig efter vad jag gjorde.

Men varje gång jag vaknar utan honom vid min sida, varje gång han lämnar för att gå på toa, varje gång han lämnar för att gå hem till sig eller varje gång jag bara inte är med honom, får jag alltid panik. Jag tror alltid att han ska lämna mig.

Jag suckar för mig själv. Det var nästan bättre när jag inte brydde mig så värst mycket om någonting alls. Då hade jag absolut ingenting att oroa mig över. Någonsin.

Fast i och för sig har varje sekund jag brytt mig om Noel varit värt det. Varje gång jag öppnar upp mig, bara lite, lite åt gången, har varit värt det. Det har varit värt att komma nära Noel på ett sätt jag aldrig har kommit nära någon tidigare. Även om han någon gång skulle lämna mig så har jag i alla fall fått mina lyckligaste dagar med honom. Och det är värt exakt allt.

Jag reser mig ur sängen och rör mig mot vardagsrummet. Precis som jag trodde så sitter han där. Han ser aningen spänd ut och ser ut att grubbla på något. Jag slår mig ner bredvid honom. Han lägger en arm runt mig och kysser mig på pannan.

"Godmorgon. Sovit gott?" Frågar han. Jag gäspar.

"Sådär. Jag blev orolig när du inte låg bredvid mig i sängen när jag vaknade." Svarar jag utan att tänka mig för. Jag kan inte säga något sånt. Jag kan inte erkänna något sånt. Vad håller jag på med? Han kollar chockat på mig och skrattar lite lätt.

"Varför det?" Frågar han. Jag suckar.

"Vet inte." Mumlar jag. Han drar mig närmare och håller om mig hårt.

"Du kan sluta oroa dig för att jag ska lämna dig. Jag är här för att stanna." Säger han. Jag kollar upp på honom och ler.

Våran relation nu är helt annorlunda från vad den var under gymnasiet. Under gymnasiet var jag allt annat än klängig på honom. Under gymnasiet öppnade jag aldrig upp mig för honom om något. Under gymnasiet visade jag aldrig vad jag kände för honom. Under gymnasiet var jag rätt så kall mot honom hela tiden. Allt för att inte visa hur mycket han betydde för mig.

Nu är jag inte sån längre. Nu är jag nästan för klängig. Nu börjar jag öppna upp mig för mycket. Nu vill jag visa honom varje dag just hur mycket jag tycker om honom. Nu är jag allt annat än kall. Nu är jag nästan i desperat behov av honom. Jag är desperat, svag och hjälplös.

På ett sätt har jag lärt mig trivas i att vara den här sortens flickvän. Flickvän. Är jag ens hans flickvän? I vilket fall som helst känns det skönt att få känna tröst ibland. Att för en gång skull vara den som behöver stöd. Den som behöver kramar och pussar och någon som säger att allt kommer att bli bra.

Under gymnasiet hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle vara så här. Då hade jag tyckt att det var äckligt. Under gymnasiet ville jag vara den tuffa. Jag vägrade visa mig sårbar. Vägrade vara den som behövde räddas.

Noel känns inte helt avslappnad där vi sitter i soffan. Han känns fortfarande så där stel och ser fortfarande ut att tänka på något. Jag kollar upp på honom.

"Vad är det?" Frågar jag. Rynkan mellan hans ögonbryn växer. Noels ansikte avslöjar honom alltid. Det går direkt att se när något är fel, om han är arg, om han är ledsen eller om han är glad.

"Jag tänker bara på en grej." Börjar han. Jag kollar på honom lite konstigt. Nervös inför vad som komma skall.

"Vad för grej?" Frågar jag.

"Jag snackade med Ludde precis och han har bokat den där Paris resan nu." Svarar han. Jag nickar sakta. "Vi drar på onsdag." Fortsätter han. På onsdag? Drar de redan på onsdag?

"Så snart?" Frågar jag. Han nickar och suckar.

"Jag funderar på om jag verkligen borde följa med." Säger han.

"Klart du ska med." Svarar jag. Han kollar på mig antingen besvärat.

"Jag vet inte. Det känns inte helt rätt att bara lämna dig här." Säger han.

"Jo, jag klarar mig. Du måste åka. Ni har snackat om det här länge nu." Svarar jag. Han nickar sakta.

"Jo, men med tanke på allt som har hänt så vill jag inte vara ifrån dig. Jag vill inte att du ska vara helt ensam. Du kommer varken ha mig eller Dante här." Säger han. Jag kollar på honom allvarligt.

"Du stannar inte hemma för min skull. Hör du det? Sluta tramsa dig och börja packa redan nu. Ni är ju tillbaka om en vecka igen." Säger jag. Han skrattar lite lätt och smeker min kind.

"Är det säkert? Det går fortfarande att avboka min biljett." Säger han. Jag nickar och ler mot honom.

"Åk ni. Ni kommer att ha jättekul." Svarar jag. Han ler mot mig innan han kysser mig länge. Sedan kollar han på mig med glimrande ögon. Så där som han gör när han har fått en idé han är extremt exalterad över.

"Kan inte du komma ner när de andra drar hem? Du kan ju visa mig ditt Paris." Föreslår han. Jag skrattar.

"Mitt Paris." Säger jag. "Jag kan väl ändå inte åka ner om en vecka? Går det ens att boka flygbiljett så här sent?" Frågar jag. Han nickar ivrigt.

"Vi bokade ju idag." Säger han. Jag skrattar igen.

"Vill du att jag gör det? Kommer ner till dig om en vecka?" Frågar jag. Han nickar igen med ett stort leende.

"Jag vill inget hellre." Svarar han. Jag placerar mina händer på hans käkar och kollar in i hans isblå ögon.

"Då gör jag det. Jag kommer till Paris när de andra har dragit hem." Säger jag. Han omfamnar mig och pressar sina läppar mot mina. Jag känner hans leende bakom kyssen och släpper ut ett skratt.

Noel gör mig till den lyckligaste tjejen i världen.