Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

24 - Elle

Fredag 15 september 2017
Jag smäller igen dörren och slänger mig på sängen. Det här huset har aldrig känts som hemma. Aldrig någonsin. Rummet luktar inte ens som mig. Rummet är bara fyllt av ångest

Jag slås av minnet från veckan före min födelsedag förra året, när jag låg här i flera dagar med ångest. Ångest över att jag hade gjort det jag gjorde mot Noel. Ångest över att han inte visste. Efter att han fick reda på det fortsatte jag att ligga här med ångest. Brutal ångest.

Det knackar försiktigt på dörren. Det är spikat pappa. Aldrig att ja vill prata med honom nu. Dörren glider sakta upp och jag kollar irriterat dit. Det är Dante. Ännu värre. Men han ser inte ut som att han ska reta eller håna mig. Han ser faktiskt ut att bry sig.

"Vad vill du?" Frågar jag irriterat och han sätter sig på sängkanten. "Om du är här för att håna mig kan du lika gärna gå. Jag vet redan om hur fucked up jag är." Fortsätter jag.

"Jag ska inte håna dig. Jag undrar bara hur det är med dig. Vi har inte setts på jättelänge." Svarar han. Jag kollar på honom konstigt.

"Allt är helt jävla perfekt. Det kunde inte varit bättre." Svarar jag ironiskt. Dante ler snett mot mig.

"Jag vet att du har haft ett tufft år." Säger han.

"Vad fuck vet du om nånting?" Frågar jag irriterat. Jag hatar när folk ska komma och snacka som om de vet någonting om mig. Ingen vet någonting. Ingen känner mig. Dante skrattar lätt. Men inte ett hånskratt, utan han försöker verkligen vara trevlig.

"Minns du gången hos Noel när du kom och skulle förklara för mig hur jag var som person och varför jag gjorde som jag gjorde?" Frågar han. Jag nickar. Klart att jag minns. Hur mycket jag än har velat glömma allt från förra året, bara radera det ur mitt minne, kommer jag ihåg varje dag i detalj.

"Mm." Mumlar jag.

"Jag är inte den personen längre. Och jag tror inte att du heller är samma person längre." Säger han. Jag bara kollar rakt fram. Han har rätt. Jag är inte samma elaka person. Jag är inte hon som alltid ska stå i centrum längre. Men jag är inte bättre nu. Jag är en svag och ensam jävel som hatar sig själv mer än någonsin.

"Nej, men jag är inte bättre nu." Svarar jag. Dante lägger huvudet på sned.

"Varför inte?" Frågar han.

"Jag är den sorgligaste personen i världen. Vet du vad jag gör om dagarna?" Svarar jag. Han skakar på huvudet. "Jag ligger hemma och ångrar allt jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag kan inte ens prata med folk längre. Jag är tråkig och blyg." Säger jag.

"Axel sa något om att du inte sa så mycket när ni var ute." Svarar han. "Men jag vet att du fortfarande är den där roliga tjejen du var innan. Du måste bara hitta henne igen." Fortsätter han. Jag fnyser.

"Hur fan ska det gå till då?" Frågar jag.

"Du måste bara anstränga dig lite mer. Vi båda två är bra på att låtsas. Låtsas bara vara den där högljudda, roliga Elle som aldrig tar skit från någon. Till slut kommer du att bli sån igen." Svarar han. Jag tänker på det en sekund. Det hade nog funkat. Det är så jag blev den personen från början. Jag låtsades inte vara blyg, jag låtsades inte bry mig, jag låtsade ha självförtroende, jag låtsades vara glad.

"Antar att jag kan försöka." Svarar jag. Dante ler mot mig och ser ut att tänka ett tag.

"Du måste inte berätta, vi alla har grejer vi inte vill prata om, men vad var det din pappa snackade om därnere?" Frågar han. Jag suckar. Jag har aldrig pratat med någon om det här. Men nu har jag ju redan öppnat upp mig för mycket för Dante så jag kan väl lika gärna fortsätta.

"Det är lugnt. Jag antar att jag borde prata om det nån gång. Dessutom är du den som har minst rätt att döma mig." Börjar jag. "Har du varit på de där typ festerna, fast inte riktigt festerna, i den där nedstängda affären i gränden borta i Norrmalm? Typ med Hampus, Jack eller Basse?" Frågar jag. Jag vet att Dante vet vilka de är.

"Nej, men jag har hört om det. Jag köpte av Basse några gånger." Svarar han. Jag nickar.

"Jag hängde i alla fall där en del. Mest när jag var 15 och 16." Jag pausar för att andas. "En natt när jag var där med killarna hade jag lyckats få med mig min bästa vän från högstadiet. Alva hette hon. Någon kille lyckades sälja någon jävla skit till henne. Jag har ingen aning om vad det var men det slutade med att hon föll ihop på golvet. Samtidigt var polisen på väg. Så i vanlig ordning började alla springa därifrån. Jag vägrade lämna Alva så jag försökte få med mig henne men det var typ omöjligt. Jag var hög och hon var medvetslös." Jag pausar igen. Jag trodde aldrig att det skulle vara så här jobbigt att prata om det.

"Polisen hittade oss. De ringde dit en ambulans som körde Alva till sjukhuset medan en polis körde hem mig. Dagen efter fick jag ett samtal. Jag kommer aldrig glömma det där jävla samtalet. Alvas mamma ringde mig och sa att hon var död. Alva var död och det var på grund av mig. Hennes mamma skrek och grät i telefonen och sa att det var mitt fel. Jag bara stod där, helt paralyserad, och visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera." Berättar jag. Dante kollar på mig chockat. Jag skakar i hela kroppen och det känns som att jag kommer spy vilken sekund som helst.

"Det var inte ditt fel, Elle." Säger han. Jag nickar och känner först nu att det rinner tårar längs mina kinder. Jag har inte gråtit på ett år och då var det bara en liten tår. Vad händer?

"Jo, jag skulle aldrig tjatat med henne dit." Säger jag.

"Det var hennes eget val att följa med." Säger han med lugn röst.

"Men jag skulle haft bättre koll på henne. Jag skulle varnat henne för att köpa något från någon annan än Basse, Hampus eller Jack." Säger jag och lägger händerna för ansiktet. Jag låter tårarna rinna fritt nu. Det känns så skönt att äntligen kunna gråta. Allt jag någonsin har känt och hållit inom mig får äntligen komma ut på något annat sätt än ilska. Dante omfamnar mig.

"Sluta skyll på dig själv, Elle. Det var inte ditt fel." Säger han mot mitt hår och drar handen över min rygg på ett tröstande sätt.

"Jag hatar mig själv för det. Jag hatar mig själv så mycket, Dante."