Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

33 - Elle

Måndag 9 oktober 2017
Inte för att saker någonsin blev bra, men de blev i alla fall bättre när jag och Noel började ses igen. Nu när saker är lika dåliga igen, när Sam är den enda i mitt liv, så drar jag mig hit igen. Upp på Tantoberget.

Jag blickar ut över staden samtidigt som jag låter tankar flöda. Sam och Noel är det enda jag kan tänka på. Jag tänker på hur jag ska lära mig att leva med faktumet att Noel faktiskt är ute ur mitt liv, på riktigt nu. Jag tänker på hur jag ska vänja mig vid Sam och allt som kommer med honom. För jag måste vänja mig. Jag kommer vara fast med honom för alltid nu. Eller i alla fall tills han tröttnar. Och efter alla dessa år som han har stannat, lär han inte göra det.

Precis när jag har fått tänt en cigg sätter sig någon bredvid mig. Jag behöver inte ens kolla dit för att veta att det är Noel. Hans rörelser, hans doft och hans aura är alldeles för bekant för att missa. Utan att kolla på honom sträcker jag fram cigg paketet och tändaren. Han tar emot det utan att säga något. Vi sitter där, tysta, ett bra tag.

"Varför låter du honom släpa runt på dig så där?" Frågar han till slut, med blicken fäst på staden på andra sidan vattnet. Jag kollar på honom lite konstigt.

"Vad menar du?" Frågar jag.

"Sam. Du låter honom släpa runt på dig. Vad hände med din egna vilja som du hade så mycket av förr?" Frågar han. Jag suckar och vänder bort blicken.

"Du vet inte ens hälften av sakerna du pratar om." Svarar jag, aningen irriterat. Först nu kollar han på mig.

"Jag vet ju vad jag ser. Du ger honom allt han vill ha och du gör allt han vill att du ska göra. Du skulle aldrig låtit någon göra så mot dig förr." Säger han. Jag möter hans blick. Han tror verkligen att han vet hela sanningen. Fan vad fel han har. Om allt.

"Absolut, du vet vad du ser. Men du vet inte vad som sker när du inte ser." Svarar jag. Han ser både chockad och bekymrad ut på samma gång. En blandning av känslor jag inte trodde fanns. En blick jag aldrig har sett tidigare.

"Varför lämnar du inte?" Han låter mycket mjukare i rösten nu. Jag suckar och kollar ner i marken.

"Du vet fortfarande ingenting, Noel. Tro mig, om jag hade kunnat lämna så hade jag gjort det för längesen. Men jag har inget val." Svarar jag. Jag ser i ögonvrån hur han bara kollar på mig. Han verkar leta efter rätt sak att säga.

"Varför kan du inte lämna?" Frågar han till slut. Jag bara skakar på huvudet.

"Du skulle aldrig förstå." Svarar jag. Han suckar och lutar sig bak mot ryggstödet på bänken.

"Inte om du aldrig berättar för mig." Svarar han. Jag kollar upp på honom med avsky i blicken.

"Kom inte här och låtsas som att du bryr dig. Jag vet inte hur mycket jag ska behöva bevisa för dig att jag kan vara bra för att du ska sluta tycka att jag är smuts. Jag orkar inte mer, Noel. Du kan verkligen aldrig se något i ett annat perspektiv än ditt eget i din lilla, lilla värld. Jag är fullt medveten om att jag har varit keff, men du behöver inte straffa mig för det längre, jag straffar redan mig själv varje dag. Jag vet att du inte är korkad, du förstår mycket väl varför jag inte kan lämna Sam." Ropar jag. Noel bara kollar på mig chockat. Han är väl inte van vid att jag höjer rösten nuförtiden. Jag har faktiskt inte gjort det mot någon sen vi gjorde slut förra året. Jag andas häftigt och mitt hjärta slår snabba slag i bröstet. Efter några sekunders stirrade på varandra reser jag mig från bänken för att gå, men jag stoppas av att Noel tar tag i min hand.

"Elle, vänta." Säger han och ställer sig framför mig. "Förlåt." Börjar han. "Det är min tur att säga förlåt nu." Fortsätter han. Jag bara kollar på honom, tom på ord. Jag förtjänar inte ens ett förlåt från honom.

"Noel, jag försöker verkligen. Jag vill bara vara vi igen. Men det går inte längre. Jag är fast nu." Svarar jag med gråten i halsen. Han kollar på mig med en sårad min. Inte som att jag har sårat honom, utan mer som att han känner för mig. Han omfamnar mig och då brister det. Mina tårar bara rinner och rinner mot hans axel. Hans trygga, trygga axel.

"Jag vet att du försöker. Förlåt mig, Elle." Säger han och drar mig, om möjligt, närmare.