Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

53 - Elle

Lördag 2 december 2015
Alla är nu samlade i Noels sovrum. Jag, han, Ludde och Dante. Camilo sitter i vardagsrummet med Valter och Carmelo. Jag sitter på sängen medan Ludwig sitter vid skrivbordsstolen, Dante står lutad mot väggen med ett bekymrat ansikte, och Noel går fram och tillbaka i rummet.

"Jag borde ha fattat! Jag visste redan första gången jag såg honom att det var något fel på Erik." Säger Noel irriterat. Eller kanske snarare frustrerat. I vilket fall som helst är han upprörd. Dante ser förvirrad ut.

"Vem är Erik?" Frågar han.

"En från Köpenhamn förrförra året." Svarar Ludwig snabbt.

"Och han där killen var där! Han som försökte våldta dig. Jag borde ha fattat att Erik hade något med honom att göra." Fortsätter Noel. Jag sitter bara tyst. Helt ärligt är jag nog rätt så skärrad efter vad som hände förut ikväll. Dante suckar.

"Vilka var de där killarna, Elle?" Frågar han. Jag kollar ner i golvet.

"Erik, hans kompisar och Sam." Svarar jag. Dante kollar chockat på mig.

"Ditt ex Sam?" Frågar han. Jag nickar. "Vem av dem var det?" Frågar han.

"Den långa brunetten. Han med mittbena." Svarar jag med låg röst.

"Den fula." Säger Noel argt. "Eller alla var fula. Men den fulaste." Tillägger han snabbt.

"Vad ville de dig?" Frågar Dante oroligt. Jag rycker på axlarna.

"Förstöra mitt liv ännu mer." Svarar jag. Sedan kollar jag blygt upp på Noel. "Sam ville göra det han lovade. Han vill göra ditt liv till ett helvete." Fortsätter jag osäkert. Noel kollar chockat på mig. Han ser nästan tom ut. Till slut suckar han.

"Ni kanske ska gå. Ni får slagga här om ni vill." Säger han. Ludwig och Dante nickar sakta. Dante omfamnar mig.

"Snacka med mig om du vill. Du vet att jag lyssnar." Säger han allvarligt. Jag ler svagt mot honom.

"Jag vet. Tack." Säger jag och de försvinner ut ur rummet. Noel sätter sig på sängen bredvid mig och virar armarna runt mig.

"Hur är det?" Frågar han. Jag suckar.

"Vet inte. Inget hände ju. Jag är nog bara chockad." Svarar jag. Han nickar, suckar och kysser mig på pannan.

"Hur känner Sam dem?" Frågar han. Jag rycker på axlarna.

"Han har ju släkt i Danmark så de har väl träffats någon gång." Svarar jag. Han nickar sakta.

"Jag ska aldrig lämna dig ensam." Säger han. Jag skrattar lätt. Ett rätt så tomt skratt.

"Det är rätt så omöjligt." Svarar jag. Han ler snett mot mig.

"Kanske. Men jag ska göra mitt bästa." Svarar han. Jag ler mot honom innan jag pressar mina läppar mot hans.

"Jag är trött." Säger jag.

"Då går vi och lägger oss." Svarar han

Jag byter om till Noels stora, sköna t-shirt och han tar av sig kläderna. Sedan lägger vi oss i sängen. Han virar armarna runt mig och drar mig så nära som möjligt. Först då upptäcker jag några tatueringar på hans bröst. Jag reser mig halvt upp och kollar fundersamt på honom.

"När skaffade du de här?" Frågar jag och pekar på tatueringarna. Han skrattar lätt.

"I våras. Har du inte sett dem innan?" Frågar han. Jag skakar på huvudet.

"Jag har inte tänkt på det." Svarar jag. Han ler och drar mig nära igen innan han kysser mig på pannan.

"Du vet att jag älskar dig, va?" Frågar han. Jag skrattar lätt.

"Ja, jag vet. Jag älskar dig med." Svarar jag och kysser honom.

"Woah." Säger någon. Chockat kollar vi mot dörröppningen och där står Ludwig med ett chockat ansikte. "Det kanske inte är läge men är ni två tillsammans nu?" Frågar han. Noel suckar och drar handen över ansiktet. Jag skrattar bara.

"Ja, Ludde." Svarar jag. Han skiner upp i ett leende.

"Äntligen!" Utbrister han. "Fan, jag visste det!" Fortsätter han och jag skrattar bara mer åt honom.

"Ville du något?" Frågar Noel aningen irriterat. Ludwig flinar.

"Skulle bara säga att vi alla drar hem nu. Alla utom Dante." Svarar han. "Men jag kan be honom dra om ni vill ha lite privacy." Fortsätter han och vickar på ögonbrynen. Noel suckar.

"Nej, Ludwig. Åk bara hem nu." Säger han. Ludwig skrattar.

"Absolut. Sov så sött nu era gullisar." Säger han och försvinner ut. Noel drar handen över ansiktet medan jag bara skrattar.

"Ludwig är underbar." Säger jag.

"Underbart jobbig." Svarar Noel och jag skrattar mer.