Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

46 - Elle

Lördag 18 november 2017
"Så, hur länge har ni varit tillsammans?" Frågar Kristian där vi sitter på balkongen till deras sovrum. Den är större än den i gästrummet. Jag kollar osäkert på Noel i hopp om att han ska svara. Jag vet inte ens om vi är tillsammans. Vi har aldrig riktigt pratat om det. Han skrattar aningen nervöst. Det låter mer som en harkling.

"Ja du. Hur länge har vi varit tillsammans, Elle?" Frågar han. Jag känner hur stressen tar över mig.

"Eh... Jag vet inte riktigt." Svarar jag bara. Gen ger oss en konstig blick.

"Herregud, har ni inget datum? Är ni ens tillsammans?" Frågar hon. Jag vet att hon skämtar men just i vår sits är det en rätt så passande fråga. Återigen kollar jag och Noel på varandra, letandes efter ett svar i den andras blick. Till slut släpper Noel min blick och ler mot Gen och Kristian.

"Det klart vi är tillsammans." Säger han med ett skratt. All stress försvinner och lättnaden tar över. Först nu inser jag hur mycket jag har hoppats på att han ser det så. Jag som trodde att det inte spelade mig någon roll. Men nu när jag hör hans svar inser jag att jag inte vet vad jag hade gjort om han hade sagt nej.

"Dåså. Då måste ni väl veta på ett ungefär när ni blev tillsammans?" Säger Gen med ett leende. Jag skrattar. Genevieve är definitionen av frispråkig. Frispråkig och nyfiken. Om hon vill veta något tvekar hon inte en sekund på att fråga. Det spelar ingen roll hur okänslig fråga det skulle kunna vara. Hon frågar ändå.

"Datum är inte vår grej. Vi tar det som det kommer. Så länge jag är med henne är jag lycklig. Och det är det enda som betyder något för mig." Svarar Noel. Hans svar får mig att le. Le som en idiot. Både Kristian och Gen ler mot oss. Sedan slår Gen till Kristian på armen och ger honom en arg blick.

"Varför säger inte du sånt om mig?" Frågar hon och alla brister ut i skratt. Kristian lägger armen över hennes axlar.

"Du vet redan att jag älskar dig." Svarar han och kysser henne. Jag ler mot dem.

Det är fint. Deras relation. De är varandras själsfränder. Det är uppenbart att det ska vara de två. De hittade varandra och nu är det bara de. Det finns inget annat är dem.

Det är just något sånt jag har drömt om, i smyg, i hela mitt liv. Något som jag aldrig har trott att jag förtjänar. Något som jag trodde var omöjligt för någon som mig. Som jag fortfarande tror är omöjligt för mig.

———

"Varför sitter du här helt ensam? Ska du inte gå in och lägga dig?" Säger Noel som har kommit ut på balkongen i vårt rum. Han gick in och la sig för ett tag sedan men måste ha vaknat igen.

"Det är stilla här." Svarar jag utan att kolla bak på honom. Han virar armarna runt mig och placerar sin haka mot min axel.

"Du är jättekall ju!" Utbrister han. Jag rycker på axlarna.

"Tänker inte riktigt på det." Svarar jag. Han släpper mig och försvinner in igen. Jag kollar efter honom. Varför går han in igen? Ska han lämna mig för att sova? Men snart är han ute igen med en filt i handen. Han virar den runt mig för att sedan låta sina armar vara kvar runt min kropp.

"Vad tänker du på?" Frågar han efter ett tag.

"Inget särskilt." Svarar jag. Det är en lögn. Jag tänker på honom. Tänker på Genevieves och Kristians relation. Tänker på att jag också vill ha det de har. Att jag vill ha det med Noel. Han vänder mig mot honom och kollar på mig allvarligt.

"Gör inte så här igen. Putta inte bort mig för att jag har kommit dig nära. Du var ju på en god start. Du började ju öppna upp dig för mig. Men sen vi kom hit..." Han avbryter sig själv och suckar. "Sen vi kom hit har du stängt ute mig. Du har betett dig konstigt, Elle." Fortsätter han. Nu är det min tur att sucka.

"Det är bara den här staden. Den tar fram minnen jag hade förträngt. Minnen jag inte vill komma ihåg." Svarar jag. Det är en del av sanning. Men långt ifrån hela. Jag har fortfarande inte fått styr på mina tankar än. Jag vet fortfarande inte om jag verkligen älskar honom. Och jag vet inte vad jag skulle göra med det om det faktiskt är så att jag gör det. Han drar en slinga hår bakom mitt öra.

"Du hade det rätt så tufft redan som barn, va?" Frågar han. Jag vänder bort blicken och nickar. Jag har aldrig pratat om min barndom tidigare. Det mesta är förträngt. Det ligger där djupt, djupt inne i mitt undermedvetande. Så djupt in att det mest är blurrigt. Att bara några få vaga detaljer dyker upp ibland.

"Mamma och pappa bara bråkade hela tiden. Det var allt de gjorde." Börjar jag. "Maxime brukade lägga sig i sängen med mig och berätta otroliga historier om ett land långt, långt borta. Ett land där vad som helst kunde bli verklighet, och vad som helst kunde försvinna. Ett land där man själv styrde över vad som skulle ske." Jag pausar och skrattar lätt. Ett skratt helt tomt på känsla. "Han sa att vi skulle åka dit tillsammans någon dag. Bara han och jag. Och där skulle vi själva få bestämma över våra liv. Det skulle inte finnas några bekymmer där. Vi skulle kunna bli vad som helst." Fortsätter jag. Noel ler försiktigt mot mig.

"Maxime var inte helt ute och cyklade. Du vet väl att det där existerar?" Frågar han. Jag kollar på honom konstigt. "Du kan vara där när du vill. Det bestämmer du helt själv. Du bestämmer själv vilka problem du ska bry dig om. Du bestämmer själv vad du ska vara. Du måste bara vara medveten om att du alltid har ett val." Fortsätter han. Jag suckar och vänder bort blicken igen.

"Det är inte riktigt så lätt. Inte för alla. Jag kan inte få Maxime att sluta hata mig. Jag kan inte få Maxime att komma tillbaks till sin lillasyster som behöver honom mer än någonsin. Maxime vill inte veta av mig längre och det finns ingenting jag kan göra åt det." Svarar jag.

"Maxime hatar dig inte. Han är bara sårad. Har du tänkt på att han kanske skulle förstå om du förklarade hela sanningen för honom? Om du förklarade varför du gjorde som du gjorde förra året?" Frågar han. Jag står tyst ett tag.

"Han hade inte lyssnat. Du känner inte Maxime. Men när han tror sig veta någonting håller han fast vid det. Han kommer bara säga att det är bortförklaringar." Svarar jag.

"Jag tycker att du ska försöka." Säger han. Jag suckar. Försöka hade inte skadat. Men jag är för svag för att försöka med någonting just nu.