Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

54 - Elle

Söndag 10 december 2017
Det som hände förra helgen har sjunkit in en del och jag känner mig inte lika omskakad som jag gjorde för en vecka sen. Jag har varken sett Sam, Erik eller någon av de andra killarna sen dess.

Någonting säger mig att de inte kommer släppa det här. Att de kommer försöka, med vad det än var de försökte med, en gång till. Men förhoppningsvis har de nöjt sig nu. För de lyckades i alla fall med en sak. De lyckades göra mig livrädd för att gå ut ensam. De tillsammans med Alvin, Kalle och Theo.

"Du måste ju ändå hålla med om att det i alla fall är lite mysigt ute på gatorna nu." Säger Noel glatt där vi går över de julpyntade gatorna. Överallt man kollar är det dekorerat med äckliga jul-prylar. Stan är också full av folk som ska bidra till ännu en kapitalistisk högtid genom att köpa för mycket och för dyra presenter.

"Inte direkt. Allt det här är bara PTSD." Säger jag med ett lätt skratt. Även om stressen över att det snart är jul ligger och gnager sönder mig känner jag inte för att vara så där frånvarande som jag har varit alla tidigare år. Han ler snett mot mig.

"Men iår ska vi ha den bästa julen ihop." Säger han. Jag höjer ögonbrynen.

"Så vi ska fira ihop?" Frågar jag. Han ler.

"Jag tänkte det." Svarar han och jag ler, trots att jag inte vill le. Plötsligt närmar sig en välbekant person. Det här är inte sant. Framför oss går Jonas, min gamla mattelärare, med en tjej.

"Hej." Säger han aningen stel.

"Hej." Svarar jag minst lika stelt och vi går vidare. Noel skrattar.

"Helt ärligt nu då, gjorde ni något under gymnasiet?" Frågar han. Jag blir genast generad och kan känna hur mina kinder intar en röd nyans. Jag skrattar nervöst.

"Ja." Svarar jag och han brister ut i skratt.

"Fy fan vad kul!" Säger han.

"Nej. Det var så dumt. Jag fattar inte hur jag tänkte." Säger jag. Han ler mot mig och kysser mig på kinden.

"Äsch. Han ser bra ut. Typ alla tjejer fantiserade om honom under gymnasiet." Svarar han och vi skrattar.

"Men tillbaks till snacket om julen." Börjar han. Jag suckar.

"Måste vi?" Frågar jag. Han nickar.

"Dante frågade mig om vi vill fira hos din pappa. Han och Mikaela ska dit och han sa att din pappa jättegärna vill ha oss där också." Säger han. Jag suckar igen.

"Jag vet inte. Det vore ju kul att fira med dig och Dante men Maxime kommer vara där och han hatar mig." Svarar jag osäkert. Noel stannar och vänder sig mot mig. Han tar mina händer i sina.

"Det är lugnt, Elle. Du har mig, Dante och Mikaela där." Säger han med lugn röst. Jag vänder bort blicken och biter mig i läppen.

"Jag vet inte. Tanken på att fira jul med min familj gör mig illamående. Det kommer dra upp alla dåliga minnen." Svarar jag. Han skakar på huvudet.

"Den här julen kommer inte alls bli som dina tidigare. Dessutom kan du bara säga till så drar vi därifrån." Säger han. Vi fortsätter gå mot busstationen och jag är tyst ett bra tag.

"Kan vi bara inte fira med din familj?" Frågar jag. Han suckar och skakar på huvudet.

"De ska fira med släkten i USA." Svarar han. Jag suckar igen.

"Kan vi inte fira ensamma då? Bara du och jag. Det blir ju mysigt." Föreslår jag. Han suckar igen.

"Vi kan prata mer om det senare. Tänk på det lite bara." Säger han. Jag nickar. Han kysser mig och rör sig mot bussen.

"Noel! Vänta!" Ropar jag precis när bussen stannar. "Vi kan fira hos pappa." Säger jag och han ler mot mig, innan han går på bussen och den åker iväg.

Jag suckar för mig själv där jag står. Jag ska verkligen fira jul i år. Med min familj. Med pappa och Maxime. Och med Noel, Dante och Mikaela. Någonting säger mig att detta kommer sluta i kaos.