Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

30 - Elle

Fredag 29 september 2017
Det har gått fyra dagar sedan jag och Noel tog slut för andra gången. Sen han fick veta att jag fortfarande träffar Sam. Efter att Dante hittade mig där i Noels trapphus har jag fått sova hos honom.

Allt känns verkligen så där tomt igen. Trots att vi inte träffades under en så värst lång period den här gången gör det nästan ondare än första gången jag tabbade mig. Det är som om universum ville ge mig falska förhoppningar för att sedan bara göra allt dåligt igen. Allt för att trycka ner mig djupare i det här jävla hålet.

Jag går de tre trapporna upp till min lägenhet med trötta steg. Det är dags att återvända till vardagen igen, vad än nu det betyder. Jag stannar när jag kommer upp för den sista trappan. Vera sitter där. Hon kollar upp på mig.

"Elle!" Utbrister hon och reser sig upp för att omfamna mig. Jag står som fastfrusen. Hon har inte pratat med mig på snart ett år.

"Vad gör du här?" Frågar jag chockat när vi släpper kramen. Hon suckar.

"Förlåt för att jag kommer utan att höra av mig. Jag visste inte vart annars jag skulle gå." Säger hon. Jag kollar på henne lite konstigt.

"Kom, vi går in och pratar." Säger jag och låser upp dörren. När ytterkläderna är av ställer vi oss i köket. "Vill du ha något?" Frågar jag, trots att jag inte har så värst mycket hemma. Hon skakar på huvudet.

"Hur har du haft det?" Frågar hon med ett försiktigt leende. Jag suckar.

"Inte så värst bra. Det har varit ensamt." Svarar jag. Hon ler medlidande mot mig och ser ut att skämmas.

"Förlåt, Elle. Förlåt för att jag bara lämnade dig. Det var aldrig meningen. Det bara råkade bli så. Killarna ville inte umgås med dig längre och då blev det svårt för mig att göra det och..." Hon avbryter sig själv. "Förlåt." Avslutar hon. Jag står tyst ett tag.

"Förlåt, men jag vet verkligen inte vad jag ska svara. Du har inte hört av dig på flera månader och nu dyker du bara upp här från ingenstans." Svarar jag och försöker att låta så lugn som möjligt. Vera ser ledsen ut.

"Jag vet. Det var fel av mig. Men du kommer för alltid att vara min bästa vän och jag har ingen annan att vända mig till." Säger hon.

"Vad har hänt?" Frågar jag och kan inte låta bli att känna mig orolig. Hur mycket jag än vill vara arg på henne går det inte. Hon var min bästa vän och jag kommer aldrig att sluta bry mig om henne.

"Allt går åt helvete nu." Säger hon samtidigt som hon börjar gråta och lägger händerna för ansiktet. Jag går fram och kramar henne.

"Berätta för mig." Säger jag samtidigt som jag stryker min hand över hennes rygg i ett försök att trösta henne.

"Mina föräldrar har börjat bråka och Rasmus gjorde slut med mig igår." Svarar hon. Jag kollar chockat på henne. Hon kollar upp på mig med blanka ögon.

"Vera då!" Utbrister jag och omfamnar henne igen.

"Jag vet inte vad jag ska göra." Säger hon förtvivlat. Jag torkar hennes tårar.

"Du behöver tänka på annat. Vill du stanna här ett tag?" Frågar jag. Hon nickar.

———

"Du missade ingenting. Studenten blev ett fiasko." Säger hon med ett skratt. Vi har suttit i soffan och pratat i snart två timmar. Jag ler mot henne.

"Vad hände?" Frågar jag nyfiket.

"Halva klassen vägrade vara med på utspringet och på festen efteråt blev Wille aspackad och började starta bråk med alla." Svarar hon med ett skratt. Jag kollar på henne chockat.