Mördande foto

Kapitel 17

Marina hade svårt att stå still. Hon visste inte vilket håll hon skulle titta åt. Vilket tåg skulle Aziza komma med? Skulle hon överhuvudtaget komma? Där hon stod i vimlet av människor som var på väg någonstans, insåg hon sin dumhet. Hon borde ha bestämt en plats, inte bara sagt Centralstationen. Men då hade hon inte vetat hur stor den var och hur mycket folk det skulle vara där. Hon hade mer tänkt på den som en liten station, likt den där de hade bott senast. En plats där tågen bara stannade två gånger om dagen, morgon och kväll. Här kom och gick tåg hela tiden och människorna vällde fram. Det var nog dumt att stå här vid tågen, bättre att ställa sig vid någon av utgångarna.

Hon var tidig och beslöt sig för att gå runt på stationen och hitta en bra plats att stämma möte på till nästa gång.

Hon frös. Hon hade tagit en alltför tunn tröja på sig och jeansen var så tajta att de kylde benen istället för att värma dem. Hon ville vara snygg. Aziza var alltid så snyggt klädd. De hade inte setts på evighet och hon längtade så. Många vänner hade hon lämnat under alla år de flyttat omkring, ingen vän hade betytt så mycket för henne som Aziza.

Undrar var Martin finns nu? Tänker han på mig, eller har han helt glömt bort att jag existerar? Det hade varit roligt att få träffa honom igen, men det är ingen idé, vi flyttar säkert igen snart. Om jag bara kunde begripa vad mamma är rädd för? Varför berättar hon inget, bara blir arg på mig och drar vidare till en ny stad? Och varifrån får hon pengar att försörja oss med? Vad jag vet har hon inte arbetat på alla år, bara varit hemma och tagit hand om mig. Jag har aldrig varit på dagis som alla andra. Vad jag kommer ihåg har jag inte ens fått vara på någon fritidsaktivitet efter skolan. Mamma har alltid stått och väntat utanför när jag slutat skolan. Fram till för ett år sedan och det var väl på tiden. Förmodligen slutade hon för att jag blev så urförbannad på henne. Hon skämde ut mig när hon behandlade mig som en liten barnunge som måste följas till skolan och hämtas på eftermiddagen. Suck!

Trots sina tankar älskade Marina sin mamma. Hon var tacksam för att mamman tagit hand om henne så väl och månat om henne. Istället för att slitas upp ur sängen tidigt på morgonen, för att köras iväg till dagis, hade hon fått sova ut för att sedan tillbringa morgonen med bullbak med mamman. Det hade varit tider det.

Det var länge sedan de hade gjort något tillsammans. Marina saknade det. Hon saknade sin mamma, den varma, goa mamma hon hade varit tidigare. Inte den bittra, förskrämda kvinna hon hade blivit den senaste tiden. Vad hade hänt? Kunde allt bero på den där bilden på författarens blogg? Det hade hon svårt att tro, det var ju bara en enda oskyldig bild.

Vid den tanken slog det dåliga samvetet till. Tänk om hennes mamma fick reda på hur många konton hon hade på nätet nuförtiden. Att Aziza hade lagt ut mängder av foton på henne, att hon höll kontakt med Aziza och skulle träffa henne idag.

Mamma skulle bli helt galen, det var Marina övertygad om. Därför hade hon ljugit och sagt att hon skulle träffa Martin. I det ögonblicket önskade Marina nästan att det skulle vara så, att det var honom hon väntade på.

Hon såg på den stora väggklockan. Minuterna hade tickat iväg, snart skulle klockan slå elva. Hon såg tumult längre bort i hallen och skymtade polisuniformer. Av någon anledning skrämde de henne. Hon vände ryggen åt poliserna och såg ut genom de stora dörrarna som ledde ut från centralstationen.

I samma stund som kyrkklockorna började sina elva slag kände hon en arm läggas om axlarna. Först frös hon till och blev stel, sedan mjuknade hennes spända axlar när hon insåg att det måste vara Aziza som smugit sig på henne. Hon vred på huvudet och var nära att skrika till när hon såg in i den främmande mannens isblå kalla ögon. Hon kände greppet runt axlarna hårdna och mannens ögon blev till smala, varnande streck.